Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

p2HPogJDhKK7q6OzjtZijgJN-bA.jpg
Resultatinriktad. Har Lööf vad som krävs för att förstå idéerna framåtskridande? Bild: Henrik Montgomery/TT

Pihl: Politiska idéer handlar mer om trender än en ständig kamp framåt

Framåt, sa Annie Lööf i valrörelsen. Om hon inte ser sig om åt sidorna riskerar det att bli bakåt och rätt ner i diket i stället.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Oavsett vem man frågar är alla politiker förespråkare av individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Fråga Annie Lööf, Jonas Sjöstedt eller Ebba Busch Thor - alla kommer svara att de vill “se den enskilda människan”. De är överens om detta, eftersom individualismen är en självklar del av det alla tycker nuförtiden, oavsett vad man anser om skatter eller höghastighetståg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Om man vill förstå politiska processer och åsikter räcker det inte att ratta in SVT Forum och kolla på någon sömnig allmänpolitisk riksdagsdebatt. Trots olika åsikter om bensinskatten och friskolor måste alla politiker förhålla sig till - och underkasta sig - de idéströmningar som sätter de yttre ramarna för dagspolitiken.

Det kanske låter flummigt, men det är det inte. Varje tid har sin ideologiska överbyggnad. På 1970-talet var det socialism som gällde. Alla var givetvis inte maoister, men den allmänna vänstervågen påverkade all politik. Till och med Folkpartiet blev smått socialistiskt med sympati för löntagarfonder, om någon nu blir förvånad över det. Under 1980-talet kom den nyliberala motreaktionen. Då skulle man tänka på sig själv och till och med Socialdemokraterna började avreglera marknad efter marknad.

I dag är olika varianter av individualism det idékluster som genomsyrar det mesta. Den vänster som blir kränkt av mansdominerad kurslitteratur, ungliberalerna som vill legalisera knark och de som anser att man absolut inte får diskutera kostnadsökningen inom LSS har mer gemensamt än de tror. På 2010-talet dominerar idén om individens vidsträckta rättigheter.

Överideologier formas av komplexa ekonomiska och sociala omständigheter och är lättast att analysera i efterhand. Särskilt svårt att förstå att ens uppfattningar påverkas av större trender har troligen de idémakare - politiker, akademiker, journalister och andra - som trivs allra bäst i rådande åsiktskorridor. Åsikter som harmoniserar perfekt med överideologin behöver egentligen inga argument. Uppfattningar som däremot är lite konträra uttrycks ofta med mer försiktighet. Debattinlägg som kritiserar exempelvis feminismen börjar ofta med ett ursäktande: “ja, jag är ju för jämställdhet, men…”, medan feministiska idéer kan framföras med betydligt lägre krav på intellektuell uppbackning.

Ett annat sätt att försöka fånga vad som är överideologi i en tid är att analysera toleransen för stolligheter. Ta till exempel Gudrun Schymans förslag i samband med fotbolls-VM om att vi ska “komma ifrån” detta med att det finns dam- och herrlandslag och i stället ha mixade tävlingar. En helt knäpp idé som dessutom är dålig för kvinnor, men eftersom den framfördes i feminismens namn gör Schyman inte bort sig.

En åsikt är givetvis inte fel bara för att den flyter bra med de övergripande idéströmningarna. Extrem individualism och genusteori är att föredra framför planhushållningsidéer alla dagar i veckan. Men det är ändå viktigt att komma ihåg att trender just är trender.

Hade det varit 70-tal hade de radikala skribenter som i dag kritiserar patriarkatet i stället gett sig på amerikansk imperialism. I dag känns 70-talets socialism rätt utdaterad. Den som inte är övertygad kan dra på en låt med Knutna Nävar. Vad i hela fridens namn höll de på med? Samma sak riskerar att hända med både rådande konsensus om jämställdhet och individualismen.

Om man missar att idéer är trender som svänger fram och tillbaka, och i stället tror att ens åsikter är ett resultat av en linjär kamp, kommer man att bli chockad när nya idéer utmanar det som “alla” just nu tycker. Se bara hur handfallna många liberaler är inför den nya nationalistiska vågen.

För att motverka den framväxande nationalistiska rörelsen krävs att liberaler anammar ett uns ödmjukhet. Tyvärr verkar Sveriges liberala partier göra precis tvärtom. Många liberaler är, förståeligt nog, irriterade över att en ny, nationalistisk ideologi kommer och stör.

Att låtsas som att idéerna inte finns är dock ingen bra lösning. Visst går det att hålla utmanande ideologier utanför en hel del av det parlamentariska arbetet. Ibland är det till och med önskvärt. På ett högre plan blir det dock svårare att hålla emot om man kör om-jag-blundar-finns-det-inte-strategin. Är man medveten om överideologier skiftar naturligt är man bättre förberedd om ens idéer börjar tappa i popularitet.

När den svenska socialdemokratiska staten hade jäst över alla gränser följde marknadsliberala avregleringar som är mer radikala än i de flesta andra europeiska länder. Ju hårdare och man driver sin linje, och ju mer man vägrar att ens inse att det finns politiska krafter som på allvar utmanar rådande hegemoni, desto hårdare kommer bakslaget att bli.

Mest läst