I förra veckans krönika påstod jag att den nya alkohollagstiftningen för fritidsbåtar är onödig och klåfingrig och inte tjänar något annat syfte än att ställa till det för sommarkrogarna, öka försäljningen av snipor, ge kustbevakningen och polisen nya arbetsuppgifter och göra båtlivet något mindre trivsamt. En och annan har hört av sig med invändningar men de flesta har faktiskt hållit med mig. En läsare skrev: "Ibland när man åkt hem på kvällarna från Marstrand så har det varit upp till tre kustbevakningsbåtar varav några i form av vattenskoter som haft till uppgift att kolla båtarnas framfart och förarnas nykterhet. Men på land finns det inte en polis närmare än Göteborg om det skulle hända något (vilket det tyvärr gör). "Så vilket problem är det som regering och riksdag löst med den nya lagen? Har det varit en mängd allvarliga olyckor i fritidssjöfarten orsakad av alkoholkonsumtion? Räckte inte gällande sjölag om att man skall kunna framföra sin båt på ett betryggande sätt? Och räckte inte polisens och kustbevakningens möjlighet att stoppa och alkotesta den som misstänks för sjöfylleri eller eljest gjort sig skyldig till överträdelser till sjöss?
Tyvärr har jag inte lyckats få några svar på mina frågor. Inte ens i regeringens proposition till riksdagen om "en nedre promillegräns för sjöfylleri" är skälen för lagstiftningen tydliga. "Alkohol och trafik hör inte ihop. De gäller alla trafikslag, även sjötrafik", skriver man i propositionen. Men regeringen medger också att "antalet olyckor till sjöss visserligen är förhållandevis få enligt till gänglig statistik. Någon heltäckande olycksstatistik finns dock inte. "Inte heller Regeringskansliet, Transportstyrelsen, Svenska Livräddningssällskapet, Kustbevakningen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Sjöpolisen eller Rättsmedicin i Umeå (som gör en utredning om drunkningsolyckor) har statistik som stöder den nya lagen. Sjösportens Samarbetsdelegation (Båtunionen, Kryssarklubben och Svenska Seglarförbundet) hävdade i sitt remissvar att det inte fanns några sakliga skäl att införa promillegränsen på 0,2 procent. De skrev: "Sverige ligger fortfarande lägst i världen när det gäller dödsolyckor med fritidsbåtar och antalet olyckor har under de senaste åren sjunkit från cirka 100 olyckor per år till nuvarande nivå som är 30 - 40 per år. När det gäller antalet sjöräddningsfall så hålls den siffran också mycket låg, knappt tusen per år och så har det varit de senaste åren."
Ser vi oss omkring i vårt närmaste grannskap så finner vi följande regler: I Danmark är promillegränsen 0,5 promille för yrkessjöfarten och fritidsbåtar med behörighetskrav. I Finland är promillegränsen 1,0 och i Norge 0,8 promille för fartyg under 15 meters längd och 0,2 promille över 15 meter. Vi har alltså gått mycket längre än våra nordiska grannar och vi vet egentligen inte varför. Vem bryr sig? Jo, ganska många av de hundratusentals fritidsbåtsägarna i vårt land. Varför skall man bry de sig? Det finns flera skäl: För det första är det rimligt att begära att lagar som stiftas löser ett verkligt och bevisat problem. Det räcker inte med allmänt tyckande för att inkräkta på människors personliga frihet. För det andra innebär varje myndighetsinsats att man tar resurser i anspråk som antingen kunde sparas eller som kan användas till något mer angeläget. Och för det tredje hade en harmonisering av reglerna mellan framför allt Norge, Danmark och Sverige varit önskvärd eftersom mängder av fritidsbåtar rör sig mellan dessa länder.
Jag tror inte ett ögonblick att lagen kommer att ändras även om det vore det enda rätta. Men frågan visar hur lätt en onödig lag kan slinka igenom.