Arena eller inte arena, det är frågan.
När Måns Zelmerlöw för några veckor sedan gav Sverige vår sjätte seger i Eurovision blossade diskussionen om en ny arena i Göteborg upp på nytt. Som GP berättat så finns det vitt skilda åsikter om Göteborg skall bygga en ny multiarena eller inte. Mest radikal är Frölundas ordförande Mats Grauers som anser att båda Ullevierna skall rivas och ersättas av en tvådelad multiarena för den nätta summa av fyra miljarder kronor. Den rödgrönrosa majoriteten i Göteborg vill rusta upp Scandinavium medan man utreder hela evenemangsområdets framtid. Kristdemokraten David Lega är av en annan åsikt:
– Frågan har utretts i ett kvarts sekel och nu måste vi sätta ner foten, sa han till GP. Han menar att dagens arenor inte håller måttet och att en ny, modern arena skulle göra Göteborg mer intressant.Det är inte bara den nya arenas vara eller inte vara som är ett trätoämne. Finansiering, plats och från vilket håll ett eventuellt initiativ skall komma skapar också oenighet.
På GP:s #Pratbar i veckan menade Max Markusson, evenemangschef på Göteborg & Co, att det "florerar mängder av idéer. Men ingen har ställt den viktigaste frågan: varför, vad vill man med Göteborg som evenemangsstad?"
Två citat ur Lewis Carrolls barnböcker om Alice kan illustrera Göteborgs situation, som i konversationen mellan Alice i Underlandet och Cheshirekatten:
– Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag skall ta härifrån.
– Det beror på vart du vill komma, sa katten.
– Det spelar inte så stor roll, svarade Alice.
– Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar, sa katten.
I "Alice i Spegellandet" springer Alice genom ett märkligt schacklandskap tillsammans med den röda drottningen men de kommer ingen vart. Alice undrar över det.
"Här, ser du, måste man springa av alla krafter för att hålla sig kvar på samma plats. Om man vill komma någon annanstans måste man springa minst dubbelt så fort", sa den röda drottningen.
Alice språngmarsch har gett upphov till Den röda drottningens princip som kommit att användas som metafor i evolutionsläran, för kapprustning, för kampen mellan brottslighet och brottsbekämpare och för konkurrens mellan forskningsinstitutioner. Men den kan lika gärna användas som en metafor för konkurrens i allmänhet - till exempel mellan städer. För konkurrensen mellan städer är numera sylvass och alla vill locka forskare, studenter, företag, kongresser, artister, idrottsevenemang och turister. Så också Göteborg.
Vår stad har lyckats väl genom åren. Vi har festivaler, karnevaler, konferenser och kongresser. Vi har lockat stora artister till fantastiska Ullevi- och Scandinaviumkonserter. Vi har ordnat VM och EM. Det har varit och blir målgångar och starter i Volvo Ocean Race. Vi har Sveriges Nationalorkester som är i internationell toppklass. Stora och små göteborgsföretag konkurrerar med framgång på världsmarknaden. Här finns framgångsrika institutioner som Göteborgoperan, Stadsteatern, Konstmuseet, Göteborgs Universitet och Chalmers. Vi kan ståta med ett strålande utbud av restauranger. Vi har naturen inpå knutarna. Lägg till det Världskulturmuseet, Universeum, Liseberg, Svenska Mässan, Scandinavium, Valhalla, Bergakungen och Ullevi gånger två så har vi ett av Göteborgs vassaste vapen i stadskonkurrensen: Evenemangsstråket mitt i stan! Sist men inte minst: Göteborg har göteborgarna. Allt detta hänger samman; det ena stöttar det andra.
Men det är gamla framgångar. Nu måste vi på nytt göra klart för oss vilka ambitioner vi har och vart vi vill komma. Dessutom måste vi göra det snabbt för omvärlden "springer av alla krafter" och vi kan inte stå still.
Man kan givetvis hävda att de stora evenemangen inte är något att stå efter men det vore olyckligt. Evenemang handlar om kronor och ören, turistintäkter och jobbtillfällen. Men det handlar också om bilden av den spännande, kompletta staden som lockar de största. Det handlar om modernitet och om att "allt är möjligt i Göteborg". Göteborg sjuder och lever under de stora evenemangen med de stora artisterna och publikrekorden. Det skapar stämning, stolthet och samhörighet. Det stora idrottstävlingarna och konserterna är gemensamma upplevelser som lyfter staden och förgyller de kollektiva minnena.
Göteborg har ingen modern arena. Stora Ullevi, invigt 1958 anses vara omodernt liksom Lilla Ullevi, trots att det togs i bruk så sent som 2009. Scandinavium från 1971 är inte längre konkurrenskraftigt. Vår stad behöver en ny, ultramodern multiarena. Jag tror att det är nödvändigt om vi vill kunna locka de stora evenemangen och artisterna, som i allt högre utsträckning hamnar på någon av Stockholms nya jättearenor.
Göteborg, med sin förmåga att understundom resa sig över käbblet och samlas runt en uppgift, bör snabbt bestämma sig för att bygga en ny arena och ta fram en utvecklingsplan för hela evenemangsområdet.
Därefter får man ta tag i frågan om plats och vad som skall bevaras och vad som skall rivas. Precis som när operan byggdes bör vi söka en "blandekonomisk" lösning där politiken, näringslivet, evenemangsvärlden, regionen och idrotten tillsammans löser finansieringen. En ny arena skulle placera Göteborg tillbaka i upplevelsetäten.
Som grädde på moset skulle vi kunna få ett så kallat landmärke, en riktigt vacker, spektakulär och funktionell arena. Men då får man från början bestämma sig för att den arkitektoniska gestaltningen är viktig på riktigt!
Så det är bara att ta ut kompassriktningen och börja springa. Dubbelt så fort!
