Anna Kinberg Batra (M) och Stefan Löfven (S).
Anna Kinberg Batra (M) och Stefan Löfven (S).

Peter Hjörne: DÖ – sörjd och saknad av ingen

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

DÖ fick dö efter ett knappt år. Är någon egentligen förvånad? Man kan, precis som med så mycket annat, med besserwisser-backspegeln i hand, hävda att överenskommelsen aldrig borde ha skådat dagens ljus. Men låt oss snabbspola bakåt:

I valet 2014 fanns egentligen bara en vinnare: Sverigedemokraterna. Inte för att SD förtjänade det utan snarare för att de andra partierna förtjänade sina motgångar. De hade inte tagit tag i en av de frågor som så många svenskar talade om: invandringen. Samtidigt var det självklart att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Så vad fanns att göra?

Antingen behövdes uppgörelser över blockgränserna eller nyval? Nyval fanns det ingen stark efterfrågan på, för att uttrycka sig milt. Man kunde i och för sig argumentera för att partierna skulle gå tillbaka till svenska folket och för att "be om ett förtydligande", något som jag inte var främmande för. I efterhand kan man nog konstatera att det inte skulle ha tjänat något till.

ANNONS

Under valrörelsen sträckte Stefan Löfven upprepade gånger ut handen mot Allianspartierna men bemöttes antingen med att den var tom eller att den var knuten. En opposition skall opponera och har inte till uppgift att hjälpa motståndarna, resonerade Allianspartierna och avvisade alla inviter. Efter valet gick uppgiften att bilda regering till Stefan Löfven, vilket han också gjorde tillsammans med det tämligen verklighetsfrämmande Miljöpartiet och med stöd av ytterflankspartiet V.

I början av december föll den rödgröna budgeten; Alliansens budget antogs i stället av riksdagen och statsministern utlyste extraval till mars 2015. Eftersom SD hotade att fälla alla budgetar gjorde de fyra Allianspartierna, Mp och Socialdemokraterna upp i decemberöverenskommelsen. Sverige skulle kunna regeras under ledning av det största partiet eller blocket vars budget skulle gälla.

Eftersom de borgerliga partierna avvisade blocköverskridande överenskommelser var Stefan Löfven ju tvungen att vända sig vänsterut, vilket också kom att prägla höstens budget – en budget som oppositionen enligt DÖ lovat att inte fälla. Paradoxalt nog innebar Alliansens agerande alltså mer vänsterpolitik, inte mindre. Tanken var att detta skulle missgynna socialdemokraterna så att de skulle förlora valet 2018.

Men till 2018 var och är det en ocean av tid i en värld som förändras snabbt och dramatiskt. Decemberöverenskommelsen klarade inte verklighetstestet. Den var möjligen motiverad just då. Kanske var den det enda sättet att undvika ständiga regeringskriser eller samarbete med SD efter ett nyligen avslutad, infekterad valrörelse. Egentligen var överenskommelsen tveksam från ett parlamentariskt och demokratiskt perspektiv men ibland måste man ta en längre, sämre och mer tidsödande väg för att nå fram till en bättre ordning så småningom.

ANNONS

Nu är det så småningom och vi har inte längre tid för krumbukter. Nu finns bara tid för ledarskap och handlingskraft. Vi måste bort från beskyllningar och till intet förpliktigande snömos. Flyktingkrisen är av en av de största utmaningarna Sverige stått inför sedan kriget.

Därför måste det till en ny och bättre politisk ordning - utan nyval. Allianspartierna och socialdemokratin måste ta ett gemensamt ansvar för att ta sig an flyktingmottagandet. Det kan ske på många sätt. Ett rimligt sätt är att Stefan Löfven ombildar regeringen, säger adjö till Miljöpartiet och stödet från Vänstern; och gör upp med Alliansen (eller bara med moderaterna) i de allra viktigaste frågorna.

Flyktingkrisen är här och nu och vill vi visa sann humanism måste den kombineras med realism. Människor på flykt strömmar in i Europa och inte minst till Sverige. Varken EU eller vi var eller är beredda. Migrationsverket förutspår att så många som 180 000 flyktingar kan söka sig till Sverige i år. Det är 40 000 mer än Sveriges fjärde största stad Uppsala och dubbelt så många som förra året. Det finns heller ingen anledning att tro att flyktingsströmmen kommer att minska nästa år.

Just nu går många kommuner och län på knäna. Resurserna att ta hand om alla de tusentals asylsökande som kommer varje vecka räcker helt enkelt inte till. Polisen klarar inte sina uppgifter och många flyktingar blir aldrig registrerade. Statens kostnader för migrationen riskerar att bli dubbelt så höga som i statsbudgeten. Våra välfärdssystem kommer inte klara av det nya och ökade trycket från människor utan arbete, ensamkommande flyktingbarn och inte minst de som är traumatiserade av svåra umbäranden.

ANNONS

Trycket på Sverige måste minska om vårt flyktingmottagande inte skall kollapsa, fler länder måste dela bördan som flyktingströmmen innebär på kort sikt. Det menar nu också den tyska regeringen: "Vi måste göra det som är möjligt för att åter minska antalet invandrare till Tyskland. För vi kan inte ta emot och integrera över en miljon flyktingar varje år", skrev Tysklands utrikesminister och vicekansler i Svenska Dagbladet i fredags.

Om vi vill att Sverige skall förbli ett hedervärt, öppet och humant land så måste vi se problemen, diskutera dem och komma till snabba, modiga och realistiska beslut – över blockgränserna. Den svenska politikens traditionella och förnuftiga samarbetspragmatism måste väckas till liv igen!

ANNONS