Vi är nog ganska många som är förundrade över att någon kan tänka sig att ta ett jobb på politikens topp. Samtidigt har vi alla anledning att känna djup tacksamhet mot dem som orkar och vill axla ansvaret - trots utsattheten, hatet, de hårdhänta granskningarna och kommentarerna, maktstriderna, kändisskapet och det enormt hårda arbetet - på alla politiska nivåer, särskilt på toppen.
Men politikens drivfjädrar är säkert de samma som gör att idrottare sliter för att nå toppen, idrottsledare tar risken att bli tränare, näringslivsfolk tar toppjobb och kulturutövare kan tänka sig att leda orkestrar och teatrar - det är en cocktail av ärelystnad, tävlingslusta, pliktkänsla, maktsträvan och vilja att påverka och förändra.
Den 1 oktober samlas Moderaterna för att välja nästa partiledare. Framför allt fyra namn har nämnts i förhandsspekulationerna. Carl Bildt är en av dem men han har, till mångas besvikelse, tackat nej.
I en intervju med flera reportrar, i en blockerad svängdörr (en situation som få andra än Carl Bildt skulle bemästra med ett snett leende), sa den före detta moderatledaren, stats- och utrikesministern och Höge representanten i Bosnien à propos sin popularitet:
– Det är klart att jag är hedrad och smickrad men man tillsätter inte partiledare utifrån opinionsundersökningar. Carl Bildt menade också att den som väljs måste kunna vara kvar över flera val.
– Sett över ett tioårsperspektiv är jag för gammal.
På frågan om han kan tänka sig att bli utrikesminister i en moderatledd regering svarade Carl Bildt på karaktäristiskt vis:
– Njaee, jag funderar på att göra något annat. Jag måste röra mig neråt på karriärstegen.
Men ha la också till att:
– Politiken lämnar man aldrig. Hjälpa Sverige, hjälpa Alliansen, hjälpa Moderaterna det kan man göra på många olika sätt och det tycker jag att jag gör.
Han ville varken komma med handfasta råd till den kommande partiledaren, uttala sig om vem det blir eller ge recept på hur moderaterna skall ta sig ur den nuvarande svackan. Han sa sig emellertid inte vara ett dugg orolig för processen.
– Det finns många bra personer och framtidsnamn i moderaterna, sa Bildt, som vid ett tillfälle tidigare kallat sig själv för före detta Carl Bildt på grund av sina många "före detta-titlar".
Så småningom tog sig både journalister och Carl Bildt leende ut ur den trilskande svängdörren. Det är lätt att förstå varför en tredjedel av Moderaterna och en fjärdedel av samtliga väljare vill se Carl Bildt som "ny" moderatledare - slagfärdig, snabb, humoristisk och begåvad!
Bland Carl Bildts "bra personer" fanns säkert några av dem som förekommit flitigaste i förhandstipsen: Elisabeth Svantesson, förre försvarsministern Mikael Odenberg och Ulf Kristersson. Elisabeth Svantesson har tackat nej och Odenberg ja.
Men det mesta tyder på att Ulf Kristersson bli ny moderatledare. Nära hälften av partidistrikten, inklusive de tunga distrikten i Stockholms län och stad, har nominerat Kristersson. Också ungmoderaterna står bakom honom.
Ulf Kristersson har en lång och gedigen karriär inom Moderaterna bakom sig. Han har varit ordförande i Moderata Ungdomsförbundet, riksdagsledamot i nio år, kommunalråd i Strängnäs, socialborgarråd i Stockholm och socialförsäkringsminister i alliansregeringen. Sedan 2014 är han Moderaternas ekonomiskpolitiske talesman.
Jag har sett två tv-intervjuer med Ulf Kristersson sedan han meddelade att han vill bli moderatledare. Vid båda tillfällena har han imponerat. Lugnt, sakligt, pedagogiskt, med auktoritet och inte utan charm svarade han på kniviga frågor, till exempel den om förhållningssättet till Sverigedemokraterna.
Beskeden var bra. Han vill bara samarbeta med dem som har samma värderingar, det vill säga allianskollegorna men vill samtidigt maximera alliansens inflytande.
– Det kan ibland ske genom att Sverigedemokraterna röstar på oss, ibland genom att Socialdemokraterna röstar på oss. Nu måste driva vår politik ända in i kaklet men vi kommer aldrig att kompromissa med våra värderingar, sa han.
Ulf Kristersson menar att dialogen och sammanhållningen inom Alliansen är helt central. Han kommer att diskutera med de andra allianspartierna utan låsning och pekar samtidigt på det uppenbara - valresultatet måste få avgöra exakt hur man agerar.
Socialdemokraterna har försökt "fula ut" Alliansen genom att hänvisa till deras behov av stöd från SD. Men en titt på till exempel riksdagsåret 2015/16 visar att Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna röstade lika i 52 procent av de frågor som gick till votering.
Moderaterna och SD röstade lika i 31 procent av voteringarna. Varken man gillar det eller ej, så lär den parlamentariska situationen förbli sådan att ingetdera blocket kan regera utan stöd från andra. I Löfvenregeringens fall har det inneburit att man är beredd att fatta ett uppenbarligen felaktigt beslut för att få stöd av Vänsterpartiet - det om vinsttak i välfärden - för att behålla makten.
Men så ser den politiska verkligheten ut. Men efter att Ulf Kristersson valts till partiledare i Moderaterna, för så blir det med största sannolikhet, finns det goda förutsättningar för Alliansen att gå från personstrider och inbördes trätor till enighet om regeringsfrågan och än viktigare: enighet om politikens innehåll och ett gemensamt valmanifest. Så, och endast så, kan valet vinnas!
