Snart väntar ett valår och med det följer med stor sannolikhet en intensiv diskussion om vilket parti som vill satsa mest pengar på diverseändamål. Att vara den som villsatsamest resurser har tyvärr mer eller mindreblivitsynonymt med att ha den bästa lösningen på ett problem. Det är emellertid en förenklad och inte helt oproblematiskföreställning.
Mer pengar är i många fall en viktig del i att kunna lösa problem; till exempel när det gäller polisbristen eller krisen inom sjukvården behövs det för att kunna utöka personalstyrkan och höja lönerna. Men genom att enbart tala om att satsa pengar, utan attframlägganågon tydligplanöverhur de ska användas, riskerarman att använda resurserna ineffektivt.
Denna tendens syns inte minst när det gäller skolan. Trots att Sverige, enligtEU-kommissionensstatistik från år 2014,är ett av de EU-länder som satsar mest på utbildning har vi inte en av de bästa utbildningarna. Extra mycket pengar satsas på skolor med svåra socioekonomiska förutsättningar. Enligt en enkät som tidningenDagens Samhällehar gjort lägger de 25 största kommunerna i år över 3,5 miljarder kronor på socioekonomiskt baserade tillägg till grundskolor (12/10). Men huruvida detta faktiskt har avsedd effekt är tveksamt.
Enligt den granskning som Dagens Samhälle har gjort brister kommunerna när det kommer till att följa uppsina satsningar. De få utvärderingar som har gjorts har inte kunnat påvisa några positiva effekter. Enligt en rapport från Stockholms kommun som kom förra året sjunker till och med resultaten på de skolor som får högst ersättning, vilket yttrar sigiatt en allt lägre andel av eleverna blir behöriga till gymnasiet. Inte för att de ökade anslag i sig leder till sämre resultat,utan för attdet inte har lett till bättre resultat.
Ändå vill regeringen att ännu mer pengar ska satsas på skolor med svåra förutsättningar och lovade därför för drygt en månad sedan att införa ett nytt statsbidrag. Nästa år ska kommunerna få 1,5 miljarder kronor från staten och om tre år är det tänkt att det ska vara uppe i 6 miljarder kronor per år. Dessa pengar ska fördelas efter särskilda kriterier kopplade till socioekonomiska faktorer i de områden där skolorna ligger.
Idén om att fördela pengar så att de skolor som har svårast förutsättningar också får mest resurser är inte orimlig, men en sådan modell förutsätter att mer pengar faktiskt ger effekt i form av förbättrade resultat. Att se mer pengar som en universallösning på allaproblem riskerar inte bara att leda till slöseri med skattemedel, utan att det faktiska problemet hinner förvärras för att man inte tar itu med dess verkliga orsaker.