I SOM-institutets årliga mätning finns en sammanställning av vad svenskar oroar sig mest över inför framtiden. Miljöfrågorna toppar listan. På första plats återfinns ”Förändringar i jordens klimat”, på andra plats ”Ökad antibiotikaresistens” och ”Miljöförstöring” på fjärde.
Medvetenheten i Sverige vad gäller miljöfrågorna är i ett europeiskt perspektiv hög. Det har både att göra med att svenska partier länge haft politik på miljöområdet men även på grund av en historiskt stark miljörörelse.
En huvudorsak är dessutom Miljöpartiet. Ett parti som en gång i tiden konstant hamrade på om hoten mot jordens miljö. Oavsett vad de andra partierna sade i debatter så svarade partiföreträdarna alltid med analyser av miljöfrågorna.
Det fanns ingen fråga, oavsett hur perifer, som inte på något sätt kunde relateras tillbaka till miljölagstiftning eller miljöinnovationer. Miljöpartiet fyllde rollen som enfrågeparti utmärkt och det smittade av sig på andra partier som tvingades förhålla sig till miljöpolitiken.
Eftersom Miljöpartiet fyllde funktionen som stödparti för Socialdemokraterna fanns också möjligheten att agera lite som en tankesmedja: Påverka utan att behöva ta ansvar, lova utan att avkrävas resultat. Det var praktiskt och gjorde att partiet ständigt kunde vara något efterlängtat, aldrig uttjatat. Den här tiden är tyvärr förbi och orsaken är partiledningens längtan efter regeringsmakten.
Partiets omvändelse från parlamentarisk tankesmedja till regeringsparti har varit plågsam, både för partiet och dess väljare. Språkröret Gustav Fridolins djupa önskan att bredda politiken har misslyckats. Många inom partiet önskar därför – och i detta har de helt rätt – att partiet återgår till rötterna, bokstavligt talat.
Miljöpartiet behöver inte ha en bra miljöpolitik. De behöver inte ens ha en i alla lägen korrekt analys av vilka miljöproblem som är de mest allvarliga. De behöver vara ett miljöparti för att de, i en för partiet mer bekväm roll än vad de har nu, påminner Sverige om att miljöfrågor är komplexa, allvarliga och kräver ett samspel mellan stat och marknad.
Fridolins partikamrater ägnade sig åt de här frågorna en gång i tiden. Det syntes också, även om politiken inte alltid var så realistisk. Men sedan hände något. Miljöpartiet släppte in identitetspolitik, islamism, politiserad kulturpolitik och gav Fridolins utbildningspolitiska floskler fritt spelrum. Det är ett parti som få, inte ens partiets väljare och traditionella sympatisörer, känner igen. Partiet har nu en sista chans innan Centerpartiet helt övertar den roll som Miljöpartiet en gång hade.