I en del kulturer är det otänkbart att inte ta hand om sina gamla, i vår har omhändertagandet flyttats över till staten. Det kan man, ur ett existentiellt perspektiv, ha synpunkter på.
Det akuta problemet är emellertid ett annat. Under de senaste fem åren har antalet gamla med plats på permanent särskilt boende minskat med 5300 personer enligt Socialstyrelsens senaste rapport. Minskningen beror på den numera etablerade riktlinjen om att äldre så långt det är möjligt ska bo kvar hemma och beredas stöd av hemtjänsten. I dag har 12 procent av alla över 65 år hemtjänst. Det är en ökning med 2000 personer jämfört med föregående år.
Att det för en del kan vara bättre att bo hemma råder det inga tvivel om. Problemet är att det för många andra kan vara precis tvärtom. Syftet med "kvarboendeprincipen" var att ingen skulle tvingas bort från sitt hem. I dag kan man dessvärre konstatera att det egna hemmet, för den som är ensam och sjuk, om än inte tillräckligt sjuk enligt de definitioner som uppställs, snarare blivit ett fängelse utan lås. Därför är det fullkomligt oacceptabelt att det gått så långt i vissa kommuner att bara de allra sjukaste kan beredas plats, liksom att också den som beviljats plats i praktiken kan komma att behöva vänta i långa köer.
I Norrköpings kommun har reglerna för korttidsplatser skärpts. Av riktlinjerna som antogs 12/2-2014 följer bland annat "Ibland är det inte praktiskt möjligt att flytta hem igen direkt efter en sjukhusvistelse till följd av förändring i den enskildes fysiska förmåga. Till följd av detta uppstår fysiska hinder i bostaden som inte går att hantera i avvaktan på bostadsanpassning eller flytt till annan bostad. En del hinder kan lösas tillfälligt. En person som inte kommer in i badrummet kan till exempel få en toahink i sovrummet och duscha på ett särskilt boende."
Att människor, som betalt skatt ett helt liv, behandlas på det här viset är djupt ovärdigt. Så kan också en annan slags fattigdom mätas.
