Försvarsministern sitter säkert, räddad av Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L). De senare två tycks bry sig mer om att vinna politiska poänger, än att göra det som faktiskt är rätt. När de insåg att det inte längre fanns något att vinna opinionsmässigt på att väcka misstroende mot Peter Hultqvist (S) valde de att skylla på att ny information framkommit och backa från sitt hot.
Den nya informationen som enligt dem är så betydande handlar om att det redan fanns kännedom om IT-skandalen i statsministerns kansli vid den tidpunkt som Hultqvist blev informerad. Stefan Löfvens (S) tidigare statssekreterare Emma Lennartsson hade fått information vid flera tillfällen, första gången i februari år 2016. Lennartsson hävdar att hon inte minns detta och lämnade sin tjänst då hon inte hade följt upp informationen.
Uppgifterna om Lennartsson är allvarliga men de friar inte på något sätt Hultqvist från sitt ansvar. Med den logiken borde väl den avsatte inrikesministern Anders Ygeman (S) och infrastrukturministern Anna Johansson (S) få en ursäkt och välkomnas tillbaka till kabinettet?
Därför är det oseriöst att C och L nu backar från sitt tidigare hot. På den här punkten har situationen inte förändrats under de en och en halv månaderna som gått sedan Alliansen gemensamt meddelade att man avsåg att väcka misstroende mot tre statsråd, däribland Hultqvist.
Att politiker är beredda att gå långt för att vinna politiska poäng är ingen nyhet. Någonstans måste det emellertid finnas en gräns och den gränsen bör gå vid misstroende; det är ingenting man ska hota med hur som helst och det är inte heller någonting man bör backa ifrån hur som helst. Det är respektlöst mot ämbetet.
Det hedrar därför Moderaterna och Kristdemokraterna att de väljer att gå vidare och väcka misstroende. Även med Sverigedemokraternas stöd kommer det inte räcka för att fälla Hultqvist – men det är en viktig markering mot statsministern såväl som mot allianskollegorna. Eller snarare: mot deföre dettaallianskollegorna.
För med detta står det klart att Alliansen är död. Den var ett effektivt medel för att nå ett högre, gemensamt mål: Att bryta den socialdemokratiska hegemonin och leda Sverige i en mer frihetlig riktning. Målet tycks dock inte längre vara gemensamt, varpå det inte heller är rimligt att presentera sig som ett regeringsalternativ.De borgerliga partierna bör nu sluta låtsas som att de kommer kunna regera ihop med så skilda uppfattningar och gå till val var och en för sig.
Att förhandla med Sverigedemokraterna är något som både Moderaternas tilltänkte partiledare Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor (KD) tidigare har ställt sig tveksamma till. SD bör inte ingå i enM-ledd regering men efter beskedet från Lööf och Björklund är det dags att tänka om angående att förhandla med dem - annars är detta bara början på en ny socialdemokratisk era i svensk politik.
I en tidigare version av denna text fanns en formulering som kunde misstas för att ledarsidan skulle förorda att SD ska ingå i enmoderat-kristdemokratisk regering. Då detta inte är något som förespråkas har ett förtydligande i denna version gjorts.
