För den som är fattig i Göteborg kan Stadsmissionens verksamheter Gatljuset, Rådgivningsbyrån, Crossroads eller Johanneskyrkan utgöra skillnaden mellan att sova ute i regnet eller i en varm säng, mellan att gå och hungrig eller få äta sig mätt. Den som behöver kan få rådgivning och hjälp med myndighetskontakter.
I veckan presenterade den rikstäckande organisationen, i samarbete med Ersta Sköndal högskola, en rapport om fattigdomen i Sverige. Den ger få exakta siffror, slår inte fast att ”fattigdomen ökar”. I stället är ansatsen att lyfta fram det slags situationer som gör att människor vänder sig till Stadsmissionen.
Rapporten delar in de hjälpsökande i fyra grupper: EU-migranter, papperslösa, personer i långvarigt ekonomiskt bistånd, och sådana som ”fallit mellan stolarna” i trygghetssystemen.
Siffrorna från Göteborg antyder att den avgjort största gruppen är EU-migranter: människor från andra EU-länder som söker jobb, samlar burkar eller tigger. Detta är en grupp fattiga som inte syns i nationell fattigdomsstatistik – men desto tydligare i stadsbilden. En fattigdom som både provocerar och väcker medkänsla. Den ställer oss inför frågan om vi ska acceptera framväxten av parallellsamhällen.
Den näst största gruppen är personer som under lång tid har fått ekonomiskt bistånd. Här framkommer att sådant som skuldsättning och missbruk ofta är skälet till akut fattigdom, inte nödvändigtvis att ersättningsnivån är för låg.
De två resterande grupperna söker hjälp i väldigt liten utsträckning, åtminstone i Göteborg. Papperslösa utgör fyra procent av de hjälpsökande.
Stadsmissionen ger inga svar på hur den numera gränsöverskridande fattigdomen ska avhjälpas. Men med sin rapport bidrar organisationen till en nyanserad bild av hur nöden i Sverige ser ut i dag.
