Omöjligt att ge britterna det de vill ha

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Så skedde det till sist. I onsdags begärde Storbritanniens premiärminister Theresa May utträde ur EU, i enlighet med beslutet i förra årets folkomröstning. Nu väntar två års förhandlingar om utträdet och framtida ekonomiska relationer.

Vad är det då Storbritannien vill nå i dessa förhandlingar? Efter motstridiga besked har regeringen meddelat att landet inte bara kommer att lämna det politiska samarbetet, utan även den inre marknaden och tullunionen. Att årligen betala ”stora summor” för att få tillgång till marknaden har uteslutits. Inte heller ska landet vara bundet av EU-domstolens beslut eller den fria rörligheten som idag råder inom unionen.

Istället ser man framför sig ett handelsavtal som säkrar maximal tillgång till den inre marknaden. Detta avtal ska även eliminera tullkontroller och annan byråkrati som normalt gäller länder utanför tullunionen. Regeringen vill enligt Brexitminister David Davis ha ”exakt samma fördelar” som landet åtnjuter idag.

ANNONS

Men detta scenario är omöjligt att förverkliga. Visst kan man fixa fram ett handelsavtal med låga tullar. Det verkliga problemet gäller andra handelshinder såsom regleringar och licenskrav, speciellt för tjänstesektorn – som utgör 80 procent av den brittiska ekonomin. Och det finns inget handelsavtal i världen som omfattar tjänster ens i närheten av samma utsträckning som den inre marknaden. Vill man inte följa marknadens regelverk – inklusive EU-domstolens beslut – är det per definition omöjligt att konkurrera på samma villkor.

Likaså kommer byråkrati i form av tullkontroller och ursprungsbevis att krävas, eftersom varor från andra länder annars kan forslas in till EU okontrollerat via Storbritannien – och därmed omkullkasta den tullunion som britterna tänker lämna.

Även i frågorna om betalningar och den fria rörligheten talar logiken emot britternas krav. Den inre marknaden är en uppgörelse mellan länder på olika ekonomiska nivåer. De fattigare länderna har öppnat sina marknader för konkurrens från de rikare länderna, vilket ökar risken för att deras (mindre effektiva) företag slås ut. I utbyte får de stöd från EU:s strukturfonder för att öka konkurrenskraften, samt fri rörlighet som en säkerhetsmekanism mot arbetslöshet. Att låta britterna få allt gratis skulle i praktiken slopa uppgörelsen och riskera den inre marknadens existens.

ANNONS

Men logik biter inte på London som påstår att ”inget avtal är bättre än ett dåligt avtal”. Kompromisser kommer att krävas men hittills har man mest bara eldat på befolkningens förväntningar, till synes i hopp om att logiken ger vika. När den sedan inte gör det är risken stor att förhandlingarna strandar helt.

Sverige måste därför förbereda sig på att Storbritannien kan komma att krascha ut ur EU utan något avtal. Detta vore ett mardrömsscenario för alla inblandade. Men även om det vore möjligt skulle det i ett längre perspektiv vara ännu värre att lägga sig platt för Londons hybris. För Sverige är den inre marknadens integritet helt enkelt viktigare än Storbritannien.

ANNONS