Olof Palme och Fidel Castro vid det officiella besöket i Kuba 1975.
Olof Palme och Fidel Castro vid det officiella besöket i Kuba 1975.

"Olof Palme var inte neutral"

Ledare: Palmes neutralitetspolitik var ett spel för gallerierna, skriver Bawar Ismail.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

I dag är det 30 år sedan dåvarande statsminister Olof Palme (S) mördades på Sveavägen i Stockholm. Ännu har ingen dömts för mordet och fallet kommer förmodligen aldrig att lösas.

Olof Palme har en särskild ställning inom socialdemokratin. Han ses inte bara som en retoriskt skicklig ledare, utan exemplifierar även Socialdemokraternas syn på internationell solidaritet och vurmandet för svensk neutralitetspolitik.

Han markerade mot USA:s krig i Vietnam, men den internationella solidariteten kännetecknades även av goda relationer med diktaturer i den ”tredje världen”. Palme blev den första regeringschefen från västvärlden att göra statsbesök i Kuba. Trots kommunisternas förtryck av det kubanska folket tog han gladeligen Fidel Castro i hand.

ANNONS

Palmes neutralitetspolitik var därtill inget annat än ett spel för gallerierna. När socialdemokrater drömmer sig tillbaka till en epok då Sverige hade en ”oberoende” röst illustreras oförmågan att ta till sig hur verkligheten såg ut under Palmes maktinnehav.

I sin bok ”Den dolda alliansen” visar Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på Dagens Nyheter, att Sverige hade goda relationer med USA och Nato under kalla kriget. Palme värdesatte relationerna med Washington även när han orsakade diplomatiska kriser med sin skarpa kritik mot Vietnamkriget. ”Nu när jag bråkar med amerikanarna så se för Guds skull till att vi har goda relationer på det militära området” ska han ha sagt till överbefälhavaren Stig Synnergren.

Kanske är det bland annat i ljuset av detta Olof Palme ska ses som en skicklig statsminister. Trots idealismen, och de stora orden om neutralitet och internationell solidaritet, lät han realismen ligga till grund för säkerhetspolitiken. Han kunde kritisera amerikanerna, men aldrig överge det militära samarbetet med Washington.

ANNONS