Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Offer och dilemman

Under lång tid har den offentliga debatten kring rasism kretsat kring begreppsparet offer/förövare, med en lång lista ideologiska och intellektuella konsekvenser som följd, skriver Malcom Kyeyune, kolumnist på ledarsidan.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Ni har säkert läst om den pågående vågen av gruppvåldtäkter i Malmö. Den senaste, som skedde för bara ett par dagar sedan, ska ha varit "synnerligen grov", alltså ovanpå den grovhet och förnedring som en gruppvåldtäkt i sig alltid innebär.

Händelsen illustrerar det ganska olyckliga tillstånd Sverige just nu befinner sig i. Polisen går först ut och säger att Malmös kvinnor helst ska undvika att gå ensamma när det är mörkt ute, för att sedan i panik ta tillbaka det man sagt. Uppmaningen om att inte oroa sig och att allt är bra kanske skulle ha fungerat om man gått ut med den från början. Nu ger man bara ett förvirrat, smått desperat intryck.

Här finns faktiskt ett gigantiskt problem. Vad våldtäkten utgör är en sorts brutalitet som män främst ägnar sig åt i krig, eller mitt under pågående etniska rensningar.  Det är en scen som skulle kunna utspelats i Burma eller Jugoslavien, av den enkla anledningen att det krävs en otrolig långt gången dehumanisering av den andre för att den här sortens beteende ens ska finnas på kartan.

Det här fallet kan komma att bli en social och politisk krutdurk. Alla har redan nu sina misstankar om vilken sorts förövare det nästan måste röra sig om, och vilken sorts smäll det kommer bli om dessa farhågor visar sig vara sanna. Varför låtsas om annat?

Situationen illustrerar också något annat om Sverige, en bitter insikt som vi först nu börjar kunna tala om. Under lång tid har den offentliga debatten kretsat kring begreppsparet offer/förövare, med en lång lista ideologiska och intellektuella konsekvenser som följd. Vi har utgått från att den som det är synd om, den är inte ond, och den som är i något sorts strukturellt överläge, den är det heller aldrig synd om.

Hur väl har detta fungerat? Vad för sorts Sverige har denna attityd lyckats bygga för Malmös eller Göteborgs judar? För Bergsjöns eller Rinkebys HBTQ-personer? Detta harvande utan ände, om svensk slavhandel, om vithetsnormer? 

En grupp i samhället ses som aktiva, förtryckande agenter, medan andra grupper bara är passiva behållare för "vårt" förtryck. Beter de sig illa, då är det i sig ett intyg på vårt eget förtryck och hat: likt robotar kan dessa arma barn bara reagera såsom "vi" programmerat dem att göra.

Att vissa svenskar kan hata invandrare eller flyktingar eller gatubarn, det är ju självklart. Alla vet det. Det är så uppenbart att det inte behöver sägas. Men kan invandrare eller flyktingar eller gatubarn också avsky, verkligen aktivt hata svenskar, av helt egen mänsklig fri vilja?

Vår kultur är inte byggd för att svara på denna fråga. Ingen vet vad som kommer hända i Sverige om eller när vi yrvaket tvingas att göra det.

Mest läst