Den brittiska socialantropologen Mary Douglas skrev 1966 in sig samhällsvetenskapens moderna kanon. I sin bok ”renhet och fara” visar hon hur begreppen smuts och renhet inte bara handlar om sunt förnuft utan är kulturellt bestämda. Det är enklast att se detta när vi studerar främmande kulturer. Hedersregler, matregler och förbjudna zoner framstår för oss som vidskepelse.
Men även vår egen kultur har en uppsättning tabun kopplade till renhet. Mat som hamnat på golvet betraktas som smutsig, oavsett hur rent golvet är. Någon som inte duschar varje dag ses som ofräsch, trots att det egentligen inte är nödvändigt för hygienen.
Enligt Douglas fyller renhetsregler funktionen att upprätta en social ordning. Det är därför renhetsregler, om mat och ritualer står sida vid sida med moraliska påbud i många traditionella religiösa texter. Reglerna behövs för att göra världen enkel och begriplig. Egentligen för att vi ska slippa tänka och besparas moraliska överväganden. Det sistnämnda är nämligen svårt och jobbigt.
Statsvetaren Katarina Barrling applicerade Douglas teorier på svensk politik i en uppmärksammad essä i Kvartal för ett par år sedan (4/5 2016). I svensk politik är det Sverigedemokraterna som står för det orena. Observera att detta inte har med kritik av partiets ställningstaganden i sakfrågor att göra. Det är förbjudet att röra vid partiet.
Att förhandla med SD om skattesatser, strandskydd eller trafikpolitik anses förkastligt. Det kan bara förstås som ett renhetskrav. Den som talar med SD blir besmittad av det orena. Hos makteliten blandas detta inte sällan också med en stor dos folkförakt. SD symboliserar allt de inte vill vara.
Det andra ytterkantspartiet, Vänsterpartiet, har inte drabbats av detta tabu. Ingen seriös debattör hävdar att Socialdemokraterna kommer avskaffa den privata äganderätten för att man förhandlar budget med V. Många socialdemokrater hatar V, man förhandlar med dem ändå.
På samma sätt skulle en borgerlig regering som förhandlade med SD naturligtvis inte genomföra SD:s partiprogram. SD skulle få igenom de delar av sin politik som en borgerlig regering kan tänka sig försvara. Det är förstås om detta den moralisk-politiska diskussionen borde handla om. Var den sakpolitiska gränsen går. Smitto-teorin, att borgerligheten skulle förvandlas till SD om man stödjer sig på partiet, har inget med verkligheten att göra. Den handlar om känslor och tabun.
Dessa känslor är tyvärr starkt drivande för den politiska polarisering vi ser just nu. Den polarisering som SD frodas i. Partiet laddas hela tiden med ny magisk energi av sina politiska motståndare. Tabut har nu gått så långt att det hotar lamslå hela partisystemet.
Det hela liknar en grekisk tragedi. De som menar att SD är ett hot mot demokratin bidrar själva stegvis till att underminera den demokrati de säger sig försvara genom att låta låsningen kring SD bli vägledande för alla politiska ställningstaganden.
Vi vill gärna se oss själva som moderna och upplysta. I själva verket är magiskt tänkande, tabun och pseudoreligiösa inslag högst närvarande i svensk politik 2018.
