Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Ny jul på gammal grund

Saffran och russin i all ära, men lussekatternas formspråk har fornnordiska drag. Och att Lucia var italienska har mycket lite med svenskt lussefirande att göra, skriver julkolumnisten Dan Korn.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

När den gamle torparen Johan Hjort i Bollebygd gick över sin gårdsplan för att mata hönsen, hämta ved eller vatten, följde en katt med en egendomligt spikrak svans efter honom. ”Katten mä den kônstie rompen” släppte inte sin husse ur sikte och Johan förklarade varför. Han hade ställt fram en halvliter Nyköpings brännvin och dukat upp kallt stekt fläsk och rökt medwurst vid femtiden på morgonen på Lucia 1994 och väckt sin bror för att han de tillsammans skulle ta en sup med tilltugg. Men brodern ville inte stiga ur soffan.

Då blev Johan arg, skällde ut brodern och gick till lagården för att ge hästen lite extra havre. Men när Johan kom in igen låg brodern fortfarande kvar i sängen och hade blivit sned i ansiktet. Johan förstod att han fått en hjärnblödning och ringde därför efter ambulans. Det tog flera timmar innan ambulansen hittat fram i det virrvarr av små grusvägar man måste ta sig igenom för att nå det lilla torpet.

När så ambulansen kört iväg stod Johan kvar på gårdsplanen framför lagården. Han tänkte att det kanske var sista gången han sett sin bror och ångrade att han skällt ut honom. Då blev ”bena änna som gelé” berättade Johan för mig året därpå. Han ramlade omkull av chocken och blev liggande på marken. Det var tjäle i jorden och nollgradigt och några ytterkläder hade han inte.

Risken var stor att han skulle frysa ihjäl, men då kom ”katten mä den kônstie rompen” och lade sig i hans famn och höll honom varm tills han hämtat sig så pass att han kunde resa sig igen. Sen dess hade katten hela tiden följt Johan när han gick utomhus.

Johan berättade om hur en katt räddade hans liv. Men jag hörde berättelsen om ett levande fornminne. En del av våra handlingar följer mönster som är mycket gamla, medan andra mönster är i ständig förändring. Att fira Lucia med att tidigt på morgonen ta en sup med fläsk och korv och att sen ge djuren lite extra gott för att försäkra sig om ett välsignat år hänger samman med forntida fruktbarhetsrit.

Innan den svenska kalenderreformen 1753 var Lucia året kortaste dag och mycket av forntidens julfirande från midvinterblotets dagar hade därför överförts på den dagen. Bruket att stiga upp mycket tidigt den morgonen och ta sig en stadig frukost var den gamla tidens lussefirande, som i slutet av 1800-talet ersattes med den tradition som redan långt tidigare utvecklats på herrgårdarna i Västsverige, att en kvinna med ljuskrona och vit dräkt bjöd på kaffe och lussekatter.

Att få höra berättelsen om ett gammaldags lussefirande 1994 var för mig därför att uppleva historia. Johan Hjort var född 1910 och den tradition han höll på som 84-åring var försvunnen på de flesta håll redan när han föddes!

Det som gör Johans berättelse så märkvärdig är att de flesta av oss inte är som Johan. Traditioner är ju en ständig återupprepning av det vi är vana vid, men de flesta av oss förändrar hela tiden traditionerna. När jag var barn hörde jag en gubbe säga om en viss tradition att ”vi har alltid gjort så”. Det lät imponerande, men när jag blev äldre insåg jag att han med ”alltid” menade ungefär fem år.

De flesta av oss inser det självklara i att traditioner ständigt förändras, men att det samtidigt är fascinerande att förändringen hela tiden sker på traditionens grund, att traditionerna just därför att de är förändringsbara kan leva kvar genom århundraden, ja årtusenden.

Men gång på gång stöter vi också på dem som tror sig vara ensamma om denna fantastiska upptäckt, att traditioner förändras och att kulturer påverkas från olika håll. Särskilt i juletid känner de sig manade att träda fram inför offentligheten för att meddela oss sina upptäckter. Lucia var nämligen från Italien, om någon nu inte visste det.

Och kaffet hon serverar kommer från Brasilien! Saffranet kommer från Marocko och russinen från Kalifornien! Vi har alltid påverkats utifrån och alltså finns det inget att oroa sig för när det gäller immigration! Eller som Valfrid Lindeman sade: ”Små lampor blinkar och hela världen är en glad operett”.

Detta resonemang bygger på misstag flera gånger om. Att olika kulturella drag har ursprung i andra länder är verkligen fascinerande, men det gäller ju även åt det motsatta hållet, att man i främmande länder kan hitta svenska kulturimpulser, ibland rent av sådant som försvunnit hemmavid. Att man i Frankrike och USA kallar kålrötter ”rutabaga”, det vill säga västgötska rotabagger är ett exempel på det, liksom det engelska ordet för att tjuvlyssna ”eavesdropping” som kommer av det västgötska ordet för takdropp, öfsadrûp.

Sverige har alltså inte enbart varit mottagare, utan också spridare av kultur. När trendiga svenskar gör veganska julbord må de blanda in nya influenser, men de gör det samtidigt på urgammal grund. Saffran och russin i all ära, men lussekatternas formspråk har fornnordiska drag. Och att Lucia var italienska har mycket lite med svenskt lussefirande att göra. Visa mig ett italienskt luciatåg! Att solen enligt den gamla julianska kalendern är som minst synlig den trettonde december är ett internationellt fenomen, som inte har vare sig med Italien eller Sverige att göra.

Men det största misstaget handlar om något helt annat. Särpräglad kultur och gamla traditioner är inget hinder mot integration, inget som måste utplånas av rädsla för främlingsfientlighet. Just därför att de flesta av oss inte är som Johan Hjort – som oförändrat fortsatte med traditioner som var försvinnande redan när han föddes – kan vi också ta till oss nya traditioner och förmedla våra traditioner till andra.

Att påpeka att vissa traditioner och kulturella drag är typiskt svenska innebär därför inte ett avgränsande gentemot nyanlända människor i Sverige, utan kan tvärt om vara inträdesbiljetten till Sverige. Med det menar jag inte nödvändigtvis att alla måste anamma jultraditionerna. Dem har vi bara några dagar om året och de är speciella.

Men just tack vare dem kommer vi att tänka på att mycket av det vi gör beror på den svenska kulturen. Och den omfattar så mycket mer som vi sällan tänker på. Att tänka på hur mycket av det vi gör som faktiskt är kulturellt betingat ger oss större förståelse när vi ser människor handla på ett sätt som vi uppfattar som fel.

Den viktigaste skillnaden mellan svensk kultur och den som finns i många av de länder varifrån människor invandrar till Sverige gäller individens frihet. Ensamma gubbar ute i den djupa skogen som Johan Hjort omges i svensk tradition med en nästan mytisk hjältegloria. Liknande människor finns knappt i många andra länder, där tvångsäktenskap effektivt förhindrar att det blir så många ensamma gamla ungkarlar och ungmör som i Norden.

Klansamhället har många brister, men förhindrar i varje fall att ensamma människor ligger döda i månader i sina lägenheter utan att en människa bryr sig. Där vi ser individens frihet, ser andra människor ensamhet och egoism. Med det vill jag visa att om man vill integrera människor från andra kulturer måste man visa på det positiva i vår kultur, inte att skämmas för den. Men samtidigt måste man vara lyhörd för att alla människor inte ser på tillvaron på samma sätt som vi gör, att bakom det som vi kan se som fel kan det också finnas kvaliteter vi inte tänker på.

Nu har det än en gång höjts röster för att lära nyanlända ”svenska värderingar”. Det tror jag inte på. Det är så sällan som värderingarna styr våra handlingar, vilket ”meetoo” gett så många exempel på. Tvärt om är det handlingarna som styr våra värderingar.

I stället för att lära nyanlända hur de ska tänka, är det därför bättre att lära ut hur vi vill att de ska handla. Sen kommer tankarna på köpet i efterhand. Att vara tydlig med vad det innebär att vara svensk, vad man gör och vad man inte gör, det är därför bättre än luddigt tal om svenska värderingar.

Dan Korn är folklivsforskare.

Läs mer om Julkolumnister 2017
Mest läst