Nu blir EU ett vänsterprojekt

I det gamla EU fanns utrymme att välja välfärdspolitisk inriktning. I det nya EU bakbinds de länder som föredrar privat sektor framför offentlig och personligt ansvar framför politisk centralstyrning, skriver gästkolumnisten Johan Ingerö.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Den färgade hela min tonårstid, EU-debatten under 1990-talet. Alla vänstermänniskor jag kände var hårdnackat emot det svenska medlemskapet. Alla högermänniskor jag kände var för. De förstnämnda såg EU som ett sätt att bryta socialdemokratins dominans i svensk politik, och förstod inte alls varför Socialdemokraterna med Ingvar Carlsson i spetsen verkade bejaka detta. De senare gjorde samma grundläggande analys, men gillade vad de såg.

Ett kvartssekel senare har polerna delvis skiftat. Miljöpartiet är numera anhängare av medlemskapet. Vänsterpartiet har behållit sitt motstånd på papperet, men lägger ingen energi på det. Jonas Sjöstedt hoppades rent av att Storbritannien skulle rösta för fortsatt medlemskap i unionen. De Swexit-anhängare jag nu stöter på har nästan undantagslöst sina sympatier högerut. Mönstret går igen i större delen av det gamla Västeuropa. EU-vännerna återfinns till vänster och i mitten, kritikerna dels i den traditionella högern och dels i de nya populiströrelserna.

ANNONS

Detsamma gäller åsikterna om regeringens planer på en mer socialpolitiskt orienterad union, och om det toppmöte om den sociala pelaren som i veckan hölls i Göteborg. Förändringen beror inte på att vänstern och högern tycker andra saker idag, utan på att EU har orienterat sig vänsterut. Och oavsett Göteborgsmötet så är inriktningen tydlig. Bryssel har länge ropat på beskattningsrätt och ännu mer ekonomisk harmonisering. En lång rad välfärdspolitiska beslut, såsom regler för föräldraledighet, håller på att flyttas från medlemsländerna till Bryssel.

Därmed blir EU till slut ett vänsterprojekt. I det gamla EU fanns utrymme att välja välfärdspolitisk inriktning. I det nya EU bakbinds de länder som föredrar privat sektor framför offentlig och personligt ansvar framför politisk centralstyrning. Och den demokratiska förankringen kommer ofrånkomligen att minska, eftersom ytterst få väljare följer de överstatliga svängarna. Aktuellt och Ekot informerar oss dagligen om det som sker i riksdag och regering, men mer sällan om vad som händer i rådet eller kommissionen. Offentliga debatter mellan presumtiva EU-ledare förekommer inte. EU-politikerna är nästan helt okända för väljarna. EU:s makt inte bara växer, den håller på att isoleras.

För rikspolitiker är detta mycket praktiskt. De kan både skylla EU för impopulära beslut och, som Stefan Löfven, använda unionen som avstjälpningsplats för frågor de själva inte vill ta i. För demokratin är det hela däremot mindre lyckat. Och när den sociala pelaren med alla dess byråkratiska ingredienser väl kommit på plats så blir vi aldrig av med den. Alla som försöker backa bandet kommer avfärdas som naiva drömmare. Ty, kommer de europeiska sanningsministerierna hävda, vi har ju alltid haft gemensamma socialförsäkringar med Oceanien.

ANNONS

Det tog för all del ett par decennier, men mycket tyder på att både högern och vänstern hade fel. Det EU som skulle ”snärja sossarna” är nu lika överspelat som min tonårstid.

Välkommen till Ingvar Carlssons Europa.

ANNONS