Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bild: Ernst Henry Photography

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Normlösheten slår sönder samhället

    Det oacceptabla våldet och hoten i skolans miljöer måste upphöra men det förutsätter ansvarsfulla vuxna som föregår med gott exempel.
    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    I fjol mottog arbetsmiljöverket i Västmanland nio anmälningar om hot och våld i skolan. Enligt skyddsombuden är mörkertalet stort. I ett inslag i SVT berättar en uppgiven vice ordförande för Lärarförbundet i Västerås, Camilla Lundberg, om medlemmar som vittnar om att hoten och våldet inte enbart kommer från elevernas håll utan också från föräldrarnas. Som exempel lyfter Lundberg föräldrar som reagerar på hur läraren hanterar allehanda situationer i klassrummet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    "De vill prata med läraren och väljer att ta med sig flera vuxna, släktingar, vad som. De tar sin in på skolgården för att ta sig till läraren och prata. Det upplevs naturligtvis som en väldigt hotfull situation av läraren. /.../ Ju äldre elever desto mer fysiskt våld, ju yngre, desto mer hot. Och ju äldre eleverna blir desto värre blir hoten", menar Lundberg (SVT 9/1).

    Situationen är dessvärre inte unik för den nämnda regionen. Också i riket som helhet har anmälningarna om hot och våld ökat stadigt under det gångna året. Totalt rör det sig om 845 stycken incidenter. Bland dessa återfinns 54 händelser där kniv eller vapenliknande föremål förekommit.

    Sedan år 2014 har Arbetsmiljöverket mottagit 3443 stycken anmälningar om hot och våld från förskoleklasser, grundskolor och gymnasiet runt om i Sverige. 224 anmälningar rör enligt SVT:s sammanställning händelser där knivar eller vapenliknande föremål förekommit.

    Samtidigt har antalet anmälda arbetsplatsolyckor som resulterat i sjukskrivning orsakade av hot och våld inte ökat under de senaste 15 åren visar statistiken. Om situationen blivit värre eller om anmälningsbenägenheten ökat råder det, precis som i fråga om våldtäktsanmälningar, delade uppfattningar om.

    Men enligt Arbetsmiljöverkets sakkunnige Kristian Hansson är det svårt att påstå att våldet inte ökat (SVT 8/1). För varför skulle en del skolor annars vidta säkerhetsåtgärder i form av kameror och passerkort annars? Oavsett orsak är den omfattande förekomsten av våld och hot i skolan i sig oacceptabel.

    Det finns tydliga paralleller mellan situationen i skolan och den som råder inom andra områden i samhället. Med jämna mellanrum kommer rapporter om attacker och trakasserier mot sjukvårds- (Sjuksköterskekarriär 11/10-2017) och blåsljuspersonal (Expressen 15/5-2016), bibliotekarier (Dik 19/9-2017) och socialsekreterare (Akademikerförbundet SSR 8/11-2017).

    Av SCB:s statistik framgår också att andelen förvärvsarbetande som har varit utsatta för hot eller våld i arbetet har ökat från två till fem procent sedan 1980-talet (SCB 31/5-2018).

    Arbetsmiljöverket och Lärarnas riksförbund lyfter vikten av att arbeta förebyggande för att få problematiken i landets skolor att minska. Och givetvis är sådana insatser av värde.

    Men det talas alltför lite om föräldrarnas roll i detta. Barn gör inte som man säger utan som man gör. Om barn och ungdomar ser sina föräldrar och anhöriga storma in på skolorna i syfte att hota eller rentav bruka våld mot personalen sänder det en tydlig signal om vilket beteende som är accepterat.

    Skolan har ett viktigt ansvar att bidra till att utjämna livschanser, liksom att bilda och utbilda morgondagens medborgare. Men skolans uppdrag kan och bör inte vara att uppfostra barn och ungdomar. Det är föräldrarnas ansvar och privilegium. Därför borde strålkastaren i högre utsträckning riktas mot föräldrarna när barn och ungdomar ägnar sig åt trakasserier, sabotage och rent våld.

    I grunden handlar det, oavsett om brotten ökat i frekvens eller om de anmäls oftare, om en farlig normlöshet. Om föräldrarna inte hyser någon respekt för lärare och annan personal, och dessutom manifesterar det inför barnen, hur ska barnen då kunna förväntas göra annorlunda? Varifrån ska de lära sig sådant som civiliserad konfliktlösning och argumentation?

    De som tjänstgör inom skolan, liksom i välfärdens kärna i övrigt, har tuffa arbetsförhållanden som det är, utan att de därutöver ska behöva känna oro inför sin trygghet på jobbet. Det är viktigt att samhällets alla delar markerar att nolltolerans gäller, oavsett förövarnas ålder eller identitet. Förebyggande insatser och kännbara straff i all ära men om dessa åtgärder inte förankras i värderingar om rätt och fel kommer de långsiktiga resultaten ändå att utebli med oöverblickbara kostnader för såväl samhället som de enskilda individerna som drabbas.