Sedan 2006 har Sveriges teknikkoncerner skapat nästan 200 000 nya jobb. Det är en imponerande stark utveckling. Problemet är bara att allt detta jobbskapande har skett i utlandet. En ny kartläggning av Teknikföretagen visar att koncernerna under samma period drog ned antalet arbetstillfällen med 18 000 i Sverige. Det är tyvärr ingen nyhet att tillverkningsjobben utlokaliseras. Länge har förhoppningen varit att Sverige istället ska växa med de mer kvalificerade jobben. Vår attraktionskraft är dock också i detta fall begränsad. Mellan 2003 och 2013 ökade antalet anställda i svenska internationella koncerner som jobbar med forskning och utveckling med cirka 25 500 personer. På kort tid har dessa kvalificerade jobb närmast fördubblats. Men inte ens 3 000 av dessa jobb har skapats i Sverige.
Det brukar ofta sägas att Sverige är ett land som ska konkurrera med kunskap snarare än med låga löner. Och visst är det så att en större del av den samlade ekonomiska produktionen i Sverige läggs på forskning och utveckling än i de flesta andra länder. Även i det avseendet börjar vi dock halka efter. Sedan 2003 har andelen av den ekonomiska produktionen (BNP) som läggs på forskning och utveckling ökat i nästan alla EU-länder. Sverige har dock gått mot strömmen. Här har investeringarna i kunskap fallit.
Hur kommer det sig att omvärlden börjar springa om Sverige i kunskapsinvesteringar? Man kan ge flera svar på den frågan.
Ett är att andra länder, till skillnad från Sverige, ökar offentliga investeringar i forskning och utbildning, samt inför skattelättnader för innovativa företag. En annan förklaring är att höga skatter försvårar det entreprenörskap som krävs för att omsätta nya idéer till framgångsrik innovation. Forskning och utveckling blir därmed en mindre lönsam bransch här. En tredje förklaring, som sällan lyfts fram, är att Sverige saknar en strategi för att skydda kunskapsinvesteringar.
Sedan den industriella revolutionens början har regeringar i olika länder agerat för att uppmuntra till investeringar i fysiskt kapital. I dagens kunskapsintensiva ekonomier finns en annan utmaning som är minst lika aktuell: att locka till sig investeringar i kunskapsbaserat kapital. Anledningen är att världsekonomin gradvis har utvecklats från en situation där det ekonomiska värde som skapades var rent materiellt, till en modern kunskapsekonomi där en stor del av det värde som skapas är immateriellt – det vill säga sker i form av nya innovationer, uppfinningar, programkod, affärsidéer, musik och film samt framtagande av innovativa tjänster. Dessa värden är ett resultat av investeringar i kunskapsbaserat, snarare än fysiskt, kapital. I utvecklade ekonomier har denna typ av investeringar redan börjat gå om investeringar i fysiskt kapital.
I andra länder arbetar regeringar aktivt med att öka sin attraktionskraft för kunskapsbaserade investeringar, inte minst genom att stärka skyddet. År 2013 antog till exempel Japan en långsiktig vision för att bygga upp ett globalt system för immateriella rättigheter, stärka landets konkurrenskraft, stödja företags och investerares hantering av immateriella rättigheter samt stimulera anpassning till det digitala nätverkssamhället. Singapore har som vision att utvecklas från ett globalt centrum för finansiella investeringar till en global knutpunkt för immateriella tillgångar. Norge, Kanada, Kina, Indien och Brasilien är andra exempel på länder där regeringar aktivt agerar för att stärka förutsättningarna för kunskapsbaserat kapital.
I Sverige har såväl Allianspartierna som Stefan Löfvens regering som målsättning att lyckas växa som en kunskapsbaserad ekonomi. Ändå saknar de reformförslag för att göra Sverige mer attraktivt för investeringar i kunskap. Logiken tycks vara att Sverige har ett naturligt försprång som omvärlden aldrig kan komma ikapp. Det är en farlig inställning.
Sveriges stora försprång som kunskapsnation har på kort tid börjat urholkas. Om vi inte tar upp den internationella konkurrensen kan vi, trots goda grundvillkor, bli omsprungna.
Tekn. dr och författare