Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg jämförde nyligen i en bloggpost det parlamentariska läget i Sverige med nazisternas maktövertagande i Tyskland (30/10). DN:s kulturchef Björn Wiman medger förvisso att Donald Trump inte är Adolf Hitler, men att de båda delar ”tron på genernas och motorvägsbyggandets makt över människan” (12/11).
Att debatten på så vis fylls av vulgära referenser till 1930-talet innebär inte bara en relativisering av nazismen. Vi riskerar också att misslyckas med att dra de historiska lärdomar som är nödvändiga för vår tid.
Tidigare i november intervjuade jag Timothy Snyder, professor i historia vid Yale och författare till en av de senaste årens mest omtalade böcker Den svarta jorden – Förintelsen som historia och varning (Albert Bonniers förlag). Snyder är noga med att betona att han inte vill göra några uttalanden om Sverige, som han menar att han inte känner till tillräckligt väl. Däremot varnar han för att ytliga eller felaktiga tolkningar av det skeende som ledde fram till Förintelsen kan leda till misstag i utformning av praktisk politik.
En sådan felaktig tolkning är att förstå Förintelsen som en destruktiv utväxt av den starka staten. Snyder menar tvärtom att det förhållandet att Nazityskland och Sovjetunionen gemensamt försatte östeuropeiska stater i anarki var en viktig förutsättning för mördandet. Judar räddades i stor skala när de stod under intakta staters skydd – vilket ger ett nytt perspektiv på betydelsen av Raoul Wallenbergs insatser.
När staten sviktar är det i själva verket särskilt farligt för minoriteter, säger Snyder. Hans analysraster kan tillämpas också på det svenska samhället: Sverige har tillåtit framväxten av parallella samhällen, som inte längre effektivt täcks av rättsstat och våldsmonopol. Att kritisera detta har i svensk debatt avfärdats som att ge sig på utsatta grupper, men i själva verket är det precis tvärtom. Det är kvinnor som larmar om förtryck i förorten. Det är till Rosengård som en reporter från Uppdrag Granskning begav sig i judisk kippa, för att finna att situationen blev så hotfull att han måste lämna området. Det är framför allt invandrares bostadsområden som drabbas när kriminella gäng mördar varandra.
Känslor av kris och nödläge är fascismens livsluft, hävdar Snyder. Också detta borde betraktas som en varning. I debatten kring populismens framväxt i Europa och Sverige påstås det att människor längtar tillbaka till en idyll som aldrig har funnits. Sanningen är att vi just nu upplever allvarliga politiska misslyckanden på en lång rad områden samtidigt. Parallellsamhällen, en skola i fritt fall och en växande bostadsbubbla. Skjutningar och sprängningar i offentligheten, terrorhot och kåkstäder. Att tidigare fredade zoner som sjukhus och bibliotek upplevs som hotfulla – allt detta försätter människor just i en känsla av kris.
Det är farligt. Historien lär oss inte i första hand att vi försvarar liv och demokrati genom att låta staten vittra sönder. Däremot att destruktivitet får fritt spelrum när den rättsliga och sociala ordningen undermineras.
