Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Nej är inte bara ett ord!

Det är en mäktig och nödvändig rörelse som startat. #metoo vittnar om utsatthet och övergrepp men också om att många kvinnor nu har fått nog.

En storm drar över delar av världen. #metoo har fullständigt exploderat i sociala medier och 10 000-tals kvinnor vittnar om trakasserier och kränkningar. I Sverige har tre män stängts av från sina jobb på Aftonbladet, SVT och TV4 och utreds internt efter anklagelser om allvarliga kränkningar.

Det är uppenbart att #metoo lyft på locket till en tryckkokare. Många kvinnor har tidigare inte vågat vittna om övergrepp som de utsatts för eller inte tagits på allvar när de berättat. Det hela började när The New York Times publicerade en artikel där flera kvinnor i filmbranschen berättade om hur de och andra utsatts för övergrepp från Hollywoodproducenten Harvey Weinstein. Tidskriften The New Yorker följde efter och den ena kvinnan efter den andra trädde fram och bekräftade bilden av den mäktige filmmogulens övergrepp. Enligt NYT skall Harvey Weinstein också ha betalat kvinnor för att inte berätta eller hotat med repressalier.

Weinstein tvingades lämna sitt eget bolag, Oscarsakademin och dess motsvarighet i England, Bafta. Uppmärksamheten över hela världen blev enorm men är ändå inget mot det som skedde när den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano uppmanade kvinnor att ansluta sig till #metoo och berätta om övergrepp de blivit utsatta för. Under bara några få dygn lär över sex miljoner personer ha använt hashtaggen. 

Det är en mäktig och nödvändig rörelse som startat. #metoo vittnar om utsatthet och övergrepp men också om att många kvinnor nu har fått nog. #metoo visar behovet av förändring i attityder och uppträdande och kan i bästa fall bidra till rättvisa och jämställdhet för kvinnor världen över.

Övergrepp är ett av många uttryck för den diskriminering av kvinnor som alltid förekommit och fortfarande förekommer överallt. Men på allt fler ställen startar rörelser för att förändra. För ett halvår sedan såg jag en tv-intervju med den i Indien legendariske, respekterade och älskade skådespelaren Amitabh Bachchan. Han spelade huvudrollen i den enormt uppmärksammade filmen Pink (rosa). Filmen handlar om en ung kvinna, Minal, som skadar en ung man, Rajveer, när hon försökte freda sig från att bli våldtagen. Rajveer hämnas genom att anklaga Minal för att vara prostituerad och för att ha försökt mörda honom.

Större delen av filmen handlar om rättegången mot Minal. Hennes försvarsadvokat, Deepak, spelas av Amitabh Bachchan. Han anses ha gjort en glimrande rollprestation som försvarare, inte bara av Minal, utan också av indiska kvinnors rättigheter "i ett samhälle som betraktar kvinnor som prostituerade om de kommer hem sent, rör sig utanför hemmet, vill vara självständiga eller dricker medan inget av det gäller för män - hon sa nej och nej betyder nej och kräver ingen förklaring".

I intervjun med Bachchan säger han också att "nej är inte bara ett ord, det är i sig en mening. Blått är blått och precis som färgen inte behöver en förklaring så är nej ett nej och behöver ingen förklaring."

Filmen Pink satte i gång något i Indien. När en programledare intervjuade flera skådespelare i Pink sa hon: 

– Färgen rosa är inte längre svaghetens färg, utan styrkans. Filmen slutar där rörelsen börjar, filmen som startade den rosa revolutionen.

Det är också i Indien som massrörelsen #IWillGoOut startade. När en stor grupp kvinnor i Bangalore utsattes för masstrakasserier på nyårsafton i år blev ilskan stor över hela Indien. Bara tre veckor senare genomfördes stora demonstrationer i 30 städer för att kräva kvinnors lika och säkra rätt till gator och torg.

Sedan några år uppmärksammas våld mot kvinnor mer i medierna i Indien och straffen för sexuella brott har skärpts och processerna snabbats upp. Massrörelser och offentliga personer som går före har förändrat villkoren för många kvinnor i Indien och kan göra det överallt!

I våras visade min 15-åriga dotter mig sitt arbete i svenska . Hon hade valt att analysera den unga, brittiska skådespelaren Emma Watsons (Hermione i Harry Potter) tal inför FN 2014. Inte utan stolthet konstaterade jag att det var en intresseväckande analys i ett viktigt ämne: "Jag blev mycket övertygad av hennes tal för hon hade rätt, hon var mänsklig och inbjudande... det rörde mina känslor", skrev Alice.

Jag lyssnade på Emma Watsons tal där hon talade om FN-kampanjen HeforShe. Det var ett lysande, rörande tal och Emma Watson möttes av stående ovationer.

– Jag är från Storbritannien och anser att det är rätt att jag skall ha samma lön som mina manliga motsvarigheter. Jag anser att det är rätt att jag skall kunna fatta beslut om min egen kropp... Jag tycker att det är rätt att jag åtnjuter samma respekt socialt som män. Men ledsamt nog måste jag säga att det inte finns ett enda land i världen där kvinnor kan förvänta sig dessa rättigheter, sa Emma Watson och "inbjöd formellt män" att delta:

– Jämställdhet mellan könen är också er fråga... Jag vill att män skall ta detta ansvar så att deras döttrar, systrar och mödrar kan befrias från fördomar men också så att deras söner kan få rätt att vara sårbara och mänskliga.

Emma Watson inbjöd alla att ta ett steg fram och fråga sig:
– Om inte jag, vem? Om inte nu, när?

Inbjudan gäller fortfarande!
 

Mest läst