Gustav Fridolin (MP), Sveriges mest pratglada minister, har varit ovanligt tyst i år. Inga uppmuntrande hälsningar till Sveriges lärare på YouTube och inga videos om varför näthat är dåligt. Han har inte ens hörts mumla att allt är ”skit”. Förvisso författade han en debattartikel tillsammans med Åsa Romson om MP:s kris, av typen ”Vi ber om ursäkt för att ni känner er svikna”, snarare än ”Vi ber om ursäkt för att vi svek er” (DN 8/1). Bortsett från detta har ministern lyst med sin frånvaro.
Under onsdagen lyfte han däremot på locket och begick intervju i Aftonbladet. Ämnet var, inte helt oväntat, flyktingpolitiken – den fråga som svenska väljare bryr sig mest om just nu, enligt en färsk undersökning från opinionsinstitutet Ipsos. Men med tanke på Fridolins svar hade han nog gjort klokt i att fortsätta hålla tyst.
Intervjun ger en bild av en minister som helt och hållet har tappat kontakten med verkligheten och sin egen regering. Fridolin kan inte tänka sig att göra fler skärpningar av migrationspolitiken, till skillnad från sina ministerkollegor Magdalena Andersson (S) och Morgan Johansson (S) som har öppnat för att göra det om trycket på Sverige ökar.
När han tillfrågas om hur Sveriges kapacitet bör byggas ut framöver svarar utbildningsministern att: ”I höstas hamnade vi i en kris, då våra system inte var var uppbyggda för att klara så många som kom. Vi måste lära av det som hände i höstas för att stå redo när människor tvingas fly.”
Spelar Gustav Fridolin trendigt naiv eller är han bara dum?
Sveriges mottagandekapacitet har inte förändrats till det bättre sedan förra året. I nuläget sker en expansion men det är för att hantera föregående års brister, inte för att handskas med ytterligare 140 000 asylsökande. Ett stort antal kommuner och stadsdelsnämnder har Lex Sarah-anmält sig själva för att de inte kan ta emot ensamkommande flyktingbarn på ett sätt som säkerställer att inte barnen far illa. För en månad sedan rörde det sig om 66 kommuner och stadsdelar, bara några veckor innan var de 32 stycken (GP 15/1).
Det kommer att behöva fattas fler tuffa beslut för att minska flyktinginvandringen, något som förmodligen inte kommer att vara möjligt så länge som Miljöpartiet är vid makten. Partiet bör lämna regeringen, inte minst för sin egen trovärdighet och sina väljares skull. Det finns gränser för hur många gånger som statsrådet Romson kan stå och gråta på regeringens presskonferenser i Rosenbad.
