Regeringen lovar stora tillskott till polisen och hoppas på ett förbättrat utredningsresultat, trots att det finns goda skäl för fortsatta tvivel. I en tidigare krönika (GP 8/9 2016) pekade jag på inflytandet från en osund reformkultur kännetecknad av en väldig byråkratisering och ett allmänt ointresse för praktiska frågor. Resurstemat är förstås viktigt, men jag ska i denna krönika följa upp mina analyser med några kommentarer till krisen för kriminalpolisen.
Till att börja med är det talande att namnet kriminalpolis rensats ut från Polismyndigheten – kriminalinspektörer och kriminalkommissarier, verksamma vid olika kriminalavdelningar, allt detta finns nu bara i fiktionens värld (”Saga Norén, Länskrim, Malmö”). Idag är du ”operatör” eller ”handläggare” i en ”utredningsgrupp”. Polisreformens skapare tycks ha missat att verksamheten är en del av rättsstaten, där straffbelagda handlingar ska bekämpas av domstolar, åklagare och polis. Att utreda brott är inte detsamma som att utreda nya lekplatser.
Brottsbekämpning kan låta hårt, men det faktum att polisen hör till det juridiska fältet betyder – framför allt – att jobbet är en tolkande aktivitet. Det man måste förstå är att rättens aktörer avkrävs ett beslutsamt agerande i oklara situationer. Medlen för att lösa uppgiften är allt annat än självklara. Kriminalpoliser sysslar med lagreglering, och lagreglering handlar om praktisk korrigering – av människor, situationer och regelverk som inte kan fixeras. ”Det finns nästan inga enkla ärenden längre, hantverket har försvårats betydligt”, säger en före detta kriminalchef.
Lagregleringen syftar till att disciplinera människors agerande i en skötsam riktning, men det är ett jobb med åtskilliga osäkerhetsmoment. Det är som om man befann sig i en torktumlare av problem, hela tiden, och ändå måste veta vad som passar sig för tillfället.
Praktisk kunskap är det vitala, inte planer och policys. Inte heller kan man räkna med att tekniken producerar otvetydiga resultat. DNA är bra men det är inget solklart bevis. Det samma gäller övervakningsfilmer och ”tömda” telefoner. Praktisk kunskap handlar om att du måste (våga) översätta abstrakta regelverk till konkreta situationer och verkliga individer; använda ditt omdöme och fälla ett avgörande. Något bästa sätt som är oberoende av praktiken finns inte (men varje nytt strategidokument brukar trappa upp vanmakten). Behöver jag tillägga att tolkningsarbetet försvåras när samhället blir mer differentierat, eller mångkulturellt?
Två saker följer av det nu sagda: Dels att behovet av praktiska kunskaper behöver upptäckas på nytt, dels att kriminalpolisen aldrig kan vara framtidsinriktad. Det är ett tillbakablickande maskineri utan slut. Varje kriminalpolis värd namnet vet att ingenting någonsin är över.
Det som händer när det praktiska kunnandet misskänns är att lagregleringen krackelerar. De administrativa strukturerna blir självmotverkande och ”pinnjakten” tar fart på nytt. Kravställare i riksdag och regering missar att vid de brottsutredande kontaktytorna – i mötet med målsägare, gärningspersoner och vittnen – prövas inte bara polisens utan hela rättsstatens legitimitet. Som också brukar falla i samma stund som kraven på ”bättre statistik” styrs mot nygamla ”mål”.
Om vi kan vara överens om att det brottsutredande arbetet kräver erfarenhet, integritet och tålamod, så måste den formella kontrollen bli mindre. Det är sant att det praktiska kunnandet behöver tränas. Känslan för hur bevis och lagar ska matchas föder inte sig själv. Men denna yrkesskicklighet, eller ”invanda kunskap” med orden från en spaningsledare, kräver något annat än toppstyrning och klandertillskrivande byråkratisering. Det är också anledningen till att jurister – domare, åklagare, advokater – har getts en betydande frihet att agera efter eget huvud. En verklig förbättring av utredningsresultatet kommer först när landets kriminalpoliser behandlas på samma sätt.
Micael Björk är docent i sociologi vid Göteborgs universitet och medverkar i forskningsprojektet Bortom NPM? Om professionell diskretion i den nya Polismyndigheten.
