Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    När bilbränder normaliseras

    Bilbränder och stenkastning har på många håll blivit vardagsmat och uppmärksammas inte sällan enbart med en notis.

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    "En stadsdel befolkad av invandrare där ordning råder och där livet är behagligt att leva". Så beskrevs Rinkeby i den franska tidningen Le Figaro år 2005. I slutet av oktober hade det utbrutit upplopp i förorter till Paris som sedan spred sig. Dessa höll på till november samma år och präglades av våld och vandalisering. Bilar brändes. Stenar kastades mot räddningstjänst. Journalister attackerades. Undantagstillstånd rådde.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det var i samband med upploppen i Paris som Rinkeby lyftes fram som en förebild bland förorter. Knappt tolv år senare går det inte längre att säga att ”ordning råder”. Under måndagskvällen utbröt ett våldsamt upplopp i Rinkeby. Stenar kastades mot polisen som kände sig nödgad att avlossa skott. Inte varningsskott utan verkanseld. Ett antal bilar brändes. Skyltfönster krossades. Butiker plundrades. Flera personer misshandlades, bland annat en fotograf från DN. 

    Även på den tiden som Rinkeby lyftes som ett föredöme fanns problem; att arbetslöshet och kriminalitet tenderar att vara högre i invandrartäta förorter än i resten av riket är knappast ett nytt fenomen. Men det går inte att förneka att bilden av Rinkeby har förändrats. Från föredöme till skräckexempel. Det är sorgligt, men det är inte främst den förändrade bilden som är sorglig utan den faktiska verkligheten bakom.

    Utvecklingen är inte heller unik för Rinkeby. Bilbränder och stenkastning har på många håll blivit vardagsmat och uppmärksammas inte sällan enbart med en notis. 53 områden i Sverige klassas av polisen som utsatta. 15 som extra utsatta; Rinkeby är ett av dem. Till de övriga hör även sex områden i Göteborg: Bergsjön, Biskopsgården, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo och Lövgärdet.

    Något måste göras. Det svåra är egentligen inte att komma fram till vilka åtgärder som behövs, utan hur dessa ska genomföras. Det som enligt polisen kännetecknar ett särskilt utsatt område är bland annat allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen, svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag och parallella samhällsstrukturer. Det går alltså inte bara att åka dit med sin polisbil och lagföra ligisterna.

    Enligt polisens rapport om utsatta områden behövs åtgärder som proaktiv bekämpning av handel med narkotika, kontinuerlig polisiär närvaro och åtgärder som kan öka allmänhetens förtroende; till exempel ökad uppklaringsprocent. För att lyckas med detta behövs fler poliser. Många fler. Var alla dessa ska komma ifrån är en svårknäckt nöt. Dessutom tar det flera år att utbilda nya poliser. Under tiden gäller det att minska tappet från poliskåren och se till att organisationen är så effektiv som möjligt.

    Den svenska offentligheten har varit ängslig, vilket är en bidragande faktor till att problemen kunnat fördjupas. Både bland politiker och opinionsbildare har det funnits en ovilja att erkänna vidden av problemen. Man har inte velat stigmatisera, i stället har man relativiserat – eller valt att fokusera på petitesser; som nyligen när ”no go zoner” diskuterades. Ordet alltså, inte fenomenet. För så länge man märker ord slipper man prata om de verkliga problem som orden avser att beskriva.