Du vet jag är automatiskt attraherad av vackra... jag börjar bara kyssa dem. Det är som en magnet. Bara att kyssa på. Jag väntar inte ens. Och när du är en stjärna så låter de en göra det. Du kan göra allt du vill. Grabba tag i…, berättade Stefan Löfven för Claes Elfsberg i fikarummet på SVT inför en intervju 2005.
Löfvens sexuella skryt fångades på band och återgavs alltså tio år senare i en artikel i Dagens Nyheter veckan före programledardebatten i SVT.
Anna Kinberg Batra kunde givetvis inte låta bli att använda ammunitionen.
"Detta är förskräckligt. Vi kan inte låta denne man förbli statsminister, twittrade hon.
"Stefan Löfvens uttalanden är bortom stötande & föraktligt. Även om jag inte kan stödja Kinberg Batra så kommer jag inte att ställa upp för Löfven, skrev Mikael Damberg på Instagram.
I ett tv-sänt uttalande bad Stefan Löfven om ursäkt.
I partiledaredebatten i SVT fortsatte holmgången. Det var stundtals rena gyttjebrottningen som toppades med att Löfven hotade att kasta Kinberg Batra i fängelse om han fortfarande är statsminister efter valet 2018.
Nä, skoja bara, som barnen brukar säga när de luras.
Som alla vid det här laget vet och förstår så var inte vår käre statsminister inblandad. Så här var det ju: Washington Post publicerade nyligen en ljudupptagning i vilken Donald Trump skryter för programledaren för tv-serien "Access Hollywood", Billy Bush, om sina sexuella övergrepp.
Alla som känner mig vet att det inte speglar vem jag är, sa Trump. Jo, det är just vad det speglar, säger många som har haft att göra med The Donald.
Efter publiceringen av bandet hoppade flera tunga republikaner av och bestämde sig för att inte stödja Trump. Det tyngsta avhoppet stod republikanen och talmannen i representanthuset Paul Ryan för.
Det tolkas av politiska bedömare som att Ryan är övertygad om att Donald Trump kommer att förlora striden om presidentämbetet och att han därför distanserar sig för att rädda sin egen politiska karriär.
Mediekritiken har också varit massiv och The Donald har tappat mark i opinionsundersökningarna.
Det lutar alltså åt en seger för Hillary Clinton. Men den exempellöst smutsiga valrörelsen har orsakat permanenta skador menar flera så kallade "pratande huvuden", som de politiska kommentatorerna ibland kallas.
"Det kommer att bli mycket svårt att radera minnet av denna presidentvalskampanj. Den har visat upp bilden av ett oroligt, delat och vilselett USA för resten av världen. Resultatet är att västvärldens prestige och makt fått sig en allvarlig knäck", menade Gideon Rachmann i Financial Times.
"Hans uppgång är ett varningstecken. Om varningen inte tas på allvar så må Trump misslyckas att bli president men en ny Trump kommer att stiga fram", skrev Roger Cohen i New York Times.
USA har blivit ett än mer polariserat samhälle. Demokrater misstror republikaner i allmänhet och avskyr Donald Trump i synnerhet. Trumpanhängarna misstror eliterna, det politiska systemet och de hatar Hillary Clinton. Och ju mer medierna avslöjar om Trump och ju mer demokrater, det republikanska etablissemanget och politiska kommentatorer angriper Donald Trump, desto mer bekräftelse för sin världsbild får de - etablissemanget lurar och bedrar den vanlige amerikanen och gaddar sig samman för att stoppa folkets ende vän, Donald Trump.
Något liknande händer i Sverige. När det etablerade partierna och mediekommentatorerna attackerar SD och Jimmie Åkesson så får SD-sympatisörerna vatten på alla sina kvarnar: "PK-medierna och de traditionella partierna har gaddat sig samman för att bevara status quo - mot de enda som säger som det är: Sverigedemokraterna."
I partiledardebatterna i SVT och i riksdagen pucklade alla partier på SD. Inget parti kan tänka sig att samarbeta eller förhandla med SD. Risken med den samlade attacken är att SD stärks, inte försvagas. Det är emellertid inget argument för att avstå från att kritisera ett parti, som har personer i riksdagen som skriver antisemitiska motioner.
Alla partier har en skyldighet att göra sitt yttersta för att söka makten och att försöka genomföra det man gått till val på. De två traditionella blocken, Alliansen och de rödgröna, kan inte regera utan stöd från varandra eller från SD. Liberalernas partiledare Jan Björklund lanserade härom dagen tanken på ett samarbete mellan vänsterblocket och Alliansen om de rödgröna blir störst. Det innebär med nödvändighet mer vänsterpolitik än vad allianspartierna egentligen vill stå för.
Reaktionerna från de övriga allianspartierna var också minst sagt ljumna. Och eftersom det är uteslutet för Alliansen att regera med ett organiserat stöd från SD återstår bara ett alternativ: Att arbeta för att alliansen blir större än Stefan Löfvens bräckliga konstellation och att söka stöd i riksdagen för den politik man vill föra. Det är inte optimalt men antagligen det minst dåliga alternativet. Har Obama kunnat styra USA med både representanthusets och senatens majoriteter emot sig så borde Anna Kinberg Batra kunna manövrera sig igenom Sveriges riksdag. För det är den nya verklighet vi har att förhålla oss till – och i den finns inga enkla lösningar.
