Det finns en seglivad idé om att kommunismen är en fin tanke som bara gått lite snett i praktiken. I svensk offentlighet är association med kommunismen fortfarande inget problem. Det anses nästan lite charmigt retro. Som Erik Helmerson påpekade i Dagens Nyheter (23/10) ryter offentligheten till först när personer som Pia Sundhage och Jan Myrdal beblandar sig med Sverigedemokrater och andra på den mörka sidan av den politiska högerflanken. Deras stöd till en massmordsideologi accepteras eller ignoreras men ve den kändis som låter sig fotograferas tillsammans med Sverigedemokrater.
Denna märkliga syn bygger delvis på en tro på att det finns en renare, mer äkta form av kommunism, som skiljer sig från den som tagit livet av uppemot hundra miljoner människor under 1900-talet. Så är det inte.
För det första: man kan inte döma en ideologi enbart på teoretiska grunder. Titanics arkitekt var säkert fullt övertygad om att fartyget teoretiskt borde kunnat klara färden över Atlanten, men ändå skulle ingen komma på tanken att bygga ett likadant fartyg och göra ett nytt försök.
För det andra: det finns ingen god kärna i kommunismens teori. De miljontals dödade i både Sovjetunionens och Folkrepubliken Kinas tidiga historier var inga olycksfall i arbetet, utan kommunismens idéer omsatta i praktik. För att omfördela samhällets alla resurser måste hela samhällsklasser oskadliggöras. Kommunismens idé om total ekonomisk jämlikhet kräver ett så starkt mått av politisk kontroll av befolkningen att terror inte är en bieffekt, utan en ren nödvändighet. Om samhällsutvecklingen inte går åt rätt håll finns inget annat svar i den kommunistiska världsbilden än att kontrarevolutionärer lurar i vassen. Och går inga kontrarevolutionärer att finna så måste de uppfinnas av säkerhetstjänsten.
Ändå har kommunismen lyckats rädda en del av sitt rykte, med draghjälp från kulturpersonligheter och intellektuella i västvärlden. En av anledningarna är att kommunismen, till skillnad från nazismen, överlevde tillräckligt länge för att minnas för annat än terror och massmord.
När nazismen besegrades när koncentrationslägren fortfarande stod kvar i Europa. Men tänk om Sovjetunionen hade gått under mitt under Stalinterrorns värsta år, vid slutet av 1930-talet? Då hade terrorn kanske blivit ett tydligare kännetecken för ideologin. Eller om Hitler bara deporterat och mördat delar av Nazitysklands minoriteter istället för att försöka utrota dem helt, liksom Stalin gjorde på 1930- och 1940-talen med sovjetiska koreaner, polacker, tyskar och andra grupper? Hade även nazismen kunnat överleva som "fin tanke" om nästa ledarskap kritiserat Hitler, som Khrushchev gjorde med Stalin 1956?
Den fina tanken bakom den totalitära ideologin är en myt, och det är hög tid för svensk offentlighet att släppa alla illusioner om den charmiga, spännande och välvilliga vänsterextremismen. Kommunismens facit har varit både uppenbart och tillgängligt i decennier. Full kontroll över människans vardagsliv, tankar och känslor är dess kärna, ingen olyckshändelse.
