I efterdyningarna av att en man och hans fruar fick hyra tre lägenheter av Nacka kommun har återigen fördömanden av polygami haglat. Exempelvis skriver Birgitta Ohlsson (L) i en Facebookstatus: ”Polygami är en rest från den tid/kultur/tradition, då kvinnors värde och makt var noll. Det ska därför vara förbjudet.”
Fallet i Nacka hade kunnat utmynna i en konstruktiv diskussion, exempelvis om huruvida vi ska ha försörjningsplikt för anhöriginvandring såsom i Danmark. Istället blev det samma hånfulla visa som hörts sedan 2012, när ett utkast till Centerpartiets idéprogram som innehöll positiva skrivningar om månggifte presenterades.
När problematiken med hederskultur började uppmärksammas gjordes det klokt och träffsäkert. Kritiken om kulturrelativism var sannerligen befogad. Allt för många hade skygglappar på inför det våld och förtryck tusentals flickor och kvinnor i Sverige utsätts för.
Men debatten om polygami hör inte hit då vi inte kan dra likhetstecken mellan detta och en förtryckssituation. Problemet är inte att en man har flera fruar, utan grovt patriarkala kulturer som hindrar kvinnor från att äga sina egna kroppar och att fritt gå in och ut ur de relationer – och relationsformer – de vill. För en kvinna som tvingas gifta sig med en patriark torde därför ett av de mindre bekymren för henne vara om han har andra fruar.
Om vi inte förstår att kvinnans möjlighet till fria val är i centrum för diskussionen om patriarkalt förtryck, utan tror att den handlar om att stoppa polygami riskerar denna viktiga kvinnokamp att gå förlorad.
Man missar orsakssambanden på samma sätt som när debattörer vill göra porr till boven för att män begår sexuella övergrepp. Istället landar man i moralkonservatism.
Att polygami är en konsekvens av patriarkal kultur innebär inte att det är dess orsak. Inget hindrar att polygami skulle kunna tillåtas utifrån intentionen att ge människor, oavsett kön, mer frihet att få ingå äktenskap utifrån sina egna önskemål och preferenser.
Ytterligare en konsekvens av hur debatten har hamnat snett är att människor som ingår i flersamma relationer och kämpar för att få dessa förhållanden accepterade i samhället, exempelvis genom att de tillåts äktenskaplig status, totalt ignoreras.
Vi måste kunna prata om hur vi stoppar hederstänk och patriarkalt förtryck utan att samtidigt sänka kampen för fler rättigheter till stjärnfamiljer, det vill säga familjekonstellationer som inte följer kärnfamiljsmallen. Frågan förtjänar att hanteras med sakliga och respektfulla argument istället för med hån. Det behövs en seriös debatt om polygami där utgångspunkten är att samtyckande vuxna ska ha rätt att ingå äktenskap hur de vill.
Att påpeka att svepande formuleringar mot polygami drabbar stjärnfamiljer är inte kulturrelativism. Det visar snarare på förmågan att kunna hålla mer än en tanke i huvudet. Det är tvärtom de som gör den grova generaliseringen att flersamma äktenskap per definition är av ondo som blandar äpplen och päron. De måste bemötas.
