Tonen i debatten har varit föremål för diskussion och konsensus verkar råda om att den äralltförhård. Men är ”hård” verkligen rätt ord för att beskriva det som är dåligt med det rådande samtalsklimatet? Att tonen är hård behöver inte per automatik vara något dåligt. Det är först när den blir ovärdig som det verkligen uppstår skäl till självrannsakan. I torsdags var dock anständighetens gräns sedan länge passerad när en moderat kommunikatör kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) för ”hora” i direktsändning på Youtube, en händelse som knappast gått någon förbi.
Reaktionerna harav uppenbara skälnästan uteslutande varit av kritisk karaktär, men bland de som reagerat negativt kan två kategorier urskiljas. Å ena sidan de som är genuint upprörda: över den enskilda händelsen, över Moderaternas kommunikationsstrategi och över ”tonen” i stort. Här återfinns såväl meningsmotståndare som sympatisörer.
Den andra kategorin består av meningsmotståndare som använder den enskilda skandalen för att plocka politiska poäng, som försöker få det till att hora-uttalandet skulle vara uttryck för en kultur inom Moderaterna.
Till den senare kategorin hör statsminister Stefan Löfven(S)som inte var sen med att påtala att händelsen verkade handla om moderat internkultur (Expressen 17/11), såväl som jämställdhetsminister Åsa Regnér(S)som ägnar en hel debattartikel åt att misstänkliggöra kvinnosynen i Moderaterna. Dessutom hävdar Regnér att det inte är tillräckligt att flera personer blivit av med sitt jobb och omplacerats efter uttalandet (Expressen 21/11). Kanske är det inte särskilt konstigt att man har svårt att avhålla sig ifrån att sparka in bollen när det är öppet mål, men särskilt hederligt är det inte. Vad som förefaller tydligt när dessa billiga poäng plockas är att de enbart verkar bry sig om respekt och hederlighet när det gynnar deras egna syften.
Sant är att hora-uttalandet inte uppstod i ett vakuum, men det bör snarare ses som ett uttryck för en kommunikationsstrategi som spårat ur än för en kvinnofientlig internkultur inom partietsom helhet. Om det är något som definierar ett partis kultur så är det inte enskilda skandaler utan hur dessa hanteras. Här har ledningen agerat snabbt och resolut, vilket gör att Moderaterna skiljer sig från andra partier. Bara några timmarefteratt uttalandet blev känt fick kommunikatören sparken. Dagen efter blev ytterligare en person av med jobbet, tre blev varnade och kommunikationschefen omplacerad.
Det tyder på att partiledningen förstått allvaret i situationen, såväl som att den kommunikationsstrategi som gått ut på att höja tonläget varit problematisk. Problematiken består dock inte främst i att tonen varit hård, utan att den framförallt varit ohederlig och bestått av personliga påhopp, medvetna missförstånd och drevmentalitet.
Bara några dagar innan hora-skandalen fick den numera omplacerade kommunikationschefen kritik för ett uttalande på Facebook, där han försvarade medarbetarnas twittrande. Där skrev han bland annat ”Backa aldrig och låt inte vänstern diktera villkoren för debatten. Nu tar vi helg och på måndag kör vi ännu hårdare!”.
Problemet med Moderaternas kommunikationsstrategi har dock inte varit att man inte vill låta ”vänstern” diktera villkoren för debatten, utan snarare tvärtom: att man okritiskt anammat den ohederliga retorik som är kännetecknande för just stora delar av vänstern. Hade man verkligen menat allvar med att inte låta vänstern diktera villkoren hade det varit rimligare att belysa och kritisera deras agerande men själva stå för förnuft och värdighet. I stället har man tagit vänsterns metoder och fyllt dem med sitt eget innehåll.
När Moderaternas kommunikationsavdelning nu ska få en ”nystart” – för att citera partisekreteraren Tomas Tobé – kommer de förhoppningsvis välja sitt ”riktmärke” med större omsorg. Gränserna för hur ett partis kommunikation bör se ut är nämligen snävare än för fristående debattörer och opinionssajter. Ett parti som Moderaterna gör anspråk på regeringsmakten medan de senare gör anspråk på att påverka dem som har makten. Det är en inte helt oväsentlig skillnad och givetvis bör man kunna kräva mer anständighet från ett parti. De spelar samma sport, men i olika ligor. Ändå är det främst de fristående vänstersidorna som Moderaterna fram tills nu hämtat sin inspiration ifrån. Och även när det är partiföreträdare till vänster som beter sig ohederligt så bör inte ett anständigt högerparti efterapa dem. Moderaterna bör framöver varken snegla på sidor eller partier till vänster utan blicka framåt, både när det gäller faktisk politik och hur den kommuniceras.
