Miljöpartiets riksvalsberedning presenterade under måndagen sitt förslag till nya språkrör. Klimatminister Åsa Romson petas, och lämnar regeringen, till förmån för biståndsminister Isabella Lövin som föreslås bli nytt kvinnligt språkrör. Utbildningsminister Gustav Fridolin får emellertid förnyat förtroende.
Valberedningen framhöll att de inte tagit ställning till de misstag som tidigare begåtts. Det är ett märkligt uttalande eftersom de inte kunde presentera någon förklaring till varför just Romson skulle petas från sin post.
Åsa Romsons tid i regeringen har inte varit problemfri. Klimatministern har uttalat sig och agerat klumpigt många gånger. Under den pågående MP-krisen sjönk Romsons förtroendesiffror i botten, de har kretsat mellan sex till sju procent i opinionsundersökningarna.
Men förslaget är ändå märkligt med tanke på att det är Gustav Fridolin som bär det främsta ansvaret för den kris som utlöstes av Mehmet Kaplan, efter dennes middag med tvivelaktiga organisationer.
Fridolin sägs nämligen vara den som föreslog Mehmet Kaplan som minister (SVT 19/4). Efter Kaplans avgång hävdade Fridolin gång på gång att Kaplan var demokrat, antirasist och humanist – trots att den förre bostadsministern haft samröre med den islamistiska och antisemitiska rörelsen Milli Görus. Något avståndstagande kom aldrig.
När Yasri Khan, som var nominerad till det feministiska partiets partistyrelse och som inte ville skaka hand med kvinnor, kritiserades svarade Fridolin att han inte förstod att kvinnor kunde bli kränkta av det (SVT 21/4).
Vad säger allt detta om Gustav Fridolins omdöme? Går det att företräda ett socialt progressivt parti efter Fridolins upprepade klumpigheter? Att det inte ska råda några tvivel kring Miljöpartiets värderingar har varit partiets mantra genom krisen, så även från Fridolins håll. Men är utbildningsministern trovärdig efter hans envisa försvar av Kaplan och hans överseende med medlemmar som inte vill ta kvinnor i hand?
Frågan är om Fridolin ens är lämplig som utbildningsminister? Dagens Industri avslöjade i april att det råder ett utbrett missnöje mot hur arbetet sköts på Utbildningsdepartementet (28/4). Fridolin, som inför valet 2014 lovade att göra mer för skolan på hundra dagar än vad Alliansregeringen åstadkom under åtta år vid makten, har inte presenterat några större åtgärder mot de sjunkande skolresultaten.
Att Miljöpartiets valberedning hellre petar Romson än Fridolin visar dessutom på hur partiet har dubbla måttstockar för kvinnor och män. Varför ska bara Romson petas efter partiledningens alla misstag? Det är besynnerligt att detta sker i ett parti som profilerat sig som ett feministiskt alternativ. Att Fridolin, som själv gör en stor sak av sin feminism, inte självmant avgår när Romson petas säger något om hans maktgirighet.
Kanske gör Miljöpartiets medlemmar något åt den uppkomna situationen på helgens partikongress i Karlstad. För det framgår tydligt av valberedningens förslag att Miljöpartiet inte lärt sig någonting av de senaste veckornas skandalrubriker.
