Verkligheten är inte svart eller vit, även om detframstår så om man följer den politiska debatten. På sociala medier tycks syftet med att diskutera politikoftahandla om att smutskastamotståndarna snarare än att förstådem.
Även på andra håll – som i riksdagens talarstol – förekommer såväl överdrivna förenklingarsom rena svartmålningar. Den som kritiserar baksidan med till exempel generös migration anklagas för att vara emot migration överhuvudtaget. Den som vill att människor ska få behålla mer av sin lön anklagas för att slå mot de svaga. Och så vidare.
Under söndagen valdes Ulf Kristersson till partiledare för Moderaterna och hans installationstal var en uppfriskande kontrast tillsluggermentaliteten i svensk politisk debatt. Kristersson sade i sitt tal att han inte ska söka sin motståndares sämsta argument, utan det bästa. Hanförklaradeockså att svåra frågor kräver genomtänkta svar och att dessa svar sällan gör sig bäst i versaler på Twitter, vilket kan tolkas som en kritik mot den förenkling som ofta präglar samtalet där.
Det som var mest uppfriskande var emellertid inte den uttryckliga kritiken utan Kristerssons sätt attmötaviktiga samhällsfrågor. Där visade han på en medvetenhet om att stora frågorärkomplexaochatt detkan finnas en motsättningar mellan principer och praktisk politik.
Detta gjorde Kristersson genom att lyfta att den globala ekonomin ger möjligheter förenskildamänniskor men att den också blivit komplicerad för hela samhällen. Att migration ger människor på flykt en fristad men samtidigt skapar sociala spänningar och nya klyftor. Och att frihandel bygger välstånd men inte i varje fabrik eller i alla yrken.
Kristerssons ledord är ”värderingsburen pragmatism”, eller som han också kallar det: Ett vuxet förhållningssätt till politik och samhälle. I sitt tal gav han sex konkreta exempel på vad det betyder i praktiken. Det första exemplet handlade om att återupprätta rättsstatens auktoritet. Kristerssonförklaradeatt få uppgifter är så akuta som att ”krossa de gangstergäng som terroriserar städer och förorter”.
Det andra exemplet handlade om att ta ansvar för migration och integration. Kristersson tog avstånd från den tidigare migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet som han kallade för ”naiv” ochhävdadeatt den senaste tidens förändring varit både rätt och nödvändig.
Kristersson lyfte att svensk migrationspolitik aldrig tvingats ta ställning till de svåra frågorna; vad som är Sveriges ansvar och vad vi klarar av. Det finns de som vill få det till att denna hållning skulle vara typiskt konservativ. Men varför skulle det inte också kunna vara liberalt att försöka svara på dessa frågor med hänsyn till hur verkligheten faktiskt ser ut och inte i hur man önskar att den skulle se ut? Ett sådant svar måste beakta att det finns en gräns för hur många människor Sverige klarar av att ta emot.
Kristerssons värderingsburna pragmatisk handlar också om att det alltid måste löna sig bättre att jobba än att gå på bidrag, om att värna välfärdens kärna, om möjligheten att göra klassresor och att försvara företagare. Det är liberal politik somlägger tyngdpunktenpå verkliga problem. Och det är precis vad Sverige behöver.
