För en dryg vecka sedan fastande min familj i London. Istället för att vara på väg hem fann jag mig plötsligt stående på en överfull Victoria station med två små barn, en barnvagn, tunga väskor, en småirriterad sambo, en urladdad dator och en nästan urladdad mobil. All information som fanns var att flygplatsen Gatwick samt alla förbindelser dit stängts på grund av snö.
Mina försök att ringa flygbolaget resulterade i omkring 100 bortkopplingar. Jag har haft bättre stunder.
När känslan av total maktlöshet började klinga av lyckades vi med gemensamma krafter fixa fram en adapter (så att vi kunde ladda mobiler och dator) och baxa barn och packning tillbaka till hotellet.
Våra "extradagar" i London var jobbiga. Att lufsa runt i ett iskallt England utan att veta när man kan åka hem är inte kul. Jag provade att likt Judy Garland i Trollkarlen från Oz blunda och slå ihop mina klackar tre gånger och upprepa "There is no place like home", i förhoppning om att att vi vips skulle vara hemma i vårt kära Göteborg. Det fungerade inte. Men inget ont som inte har något gott med sig.
Dessa dagar fick mig att en gång för alla inse Twitters storhet. Tidigare har jag mest sett Twitter som underhållning. Ena dagen kan man läsa om kulturjournalisten Natalia Kazmierskas tjafs med PR-experten Paul Ronge. Nästa dag är det Henrik Schyffert som träffsäkert twittrar om "vindsvåningar som blivit ett sätt att leva".
Det är roligt att följa. Men inte jätteangeläget.
Något som däremot var angeläget för mig när jag satt där i London längtade hem var det Twitterkonto som Gatwicks flygplats visade sig ha. För första gången som strandsatt resenär kände jag att jag lyckades återta en del av kontrollen. Och att jag blev respekterad som kund.
Gatwick har ett Twitterteam som dygnet runt ägnar sig åt att skicka ut information och kommunicera med oroliga resenärer. Människor från hela världen kunde under snökaoset via Twitter ställa direkta frågor om hur snöröjningen fortskred och när man trodde att landningsbanan skulle kunna öppna.
En kvinna som var orolig för sin 70-årige far, vilken var insnöad på Gatwick, kunde få ett lugnande besked om att alla som befann sig på flygplatsen fick tillgång till mat, vatten och filtar. Gatwick Twitter team höll dessutom inte bara koll på själva flygplatsen (och andra flygplatser som de delar trafik med), utan informerade också om möjligheterna att ta sig dit. På så sätt fick vi veta att tåget – Gatwick express – där vi bokat biljetter plötsligt stod stilla den dag vi äntligen skulle få flyga hem. Det blev att i sista stund ta taxi istället.
Skillnaden emot SJ och Västtrafik är stor. Jag har suttit timme ut och timme in på stillastående tåg och tysta stationer utan att få någon information. Och det är just tystnaden som är mest tärande.
Nu visar det sig att också SJ har en Twitterfunktion. Den är inte så lätt att hitta eftersom ingen reklam görs på hemsidan. Dessutom är den bara öppen 9-16 på vardagar, vilket kanske inte är de tider då de flesta av oss är ute och reser privat. Se till att utvidga den till dygnet runt. Då blir den en verklig och angelägen hjälp för alla resenärer. Trevlig och snabb information lyfter inte undan snön. Men i den minskar irritationen och känslan av att som kund inte vara ett vitten värd, betydligt.