Vad är det för slags parti som inför öppen ridå fallit isär de senaste veckorna? I journalisten Maggie Strömbergs bok om Miljöpartiet, ”Vi blev som dom andra” (2016), tecknas bilden av ett parti som alltid varit i opposition. Ett parti som försökt bryta med politikens blockindelning.
Partiets första decennium var starkt präglat av rikskverulanten och partigrundaren Per Gahrton. Med honom kom idén att MP organisatoriskt skulle skilja sig från övriga partier. Ett lika lovvärt som i praktiken ouppnåeligt mål. Hos MP skulle yrkespolitikern ersättas av idealisten och alla förhandlingar skulle ske inför öppen ridå. MP har under 2000-talet sakta men säkert gjort upp med Gahrtons vision.
Likt en del populistiska partier har MP vunnit stöd tack vare löftet om att fundamentalt förändra systemet. De skulle införa en ny dimension bortom höger- och vänsterskalan. Miljöpartisterna har i valrörelsedebatter alltid framstått som lite mer idealistiska och löftesrika än de andra partiernas företrädare.
Statsvetaren Stijn van Kessel har beskrivit hur populistiska partier, vars identitet går ut på att vara emot etablissemanget, har svårt att övergå till rollen som regeringspartner. De har, när allt kommer omkring och när de fått tillgång till makten, blivit en del av det system som de tidigare opponerade sig emot. Kessels beskrivning av populistpartiers knepiga relation till makten stämmer väl in på MP:s havererade regeringsinnehav.
Men en viktig del i MP:s kris är varken organisatorisk eller en fråga om bristande professionalism. Det är ideologin, eller snarare partiets påfallande brist på den, som är problemet. Konsekvensen är att MP villigt hoppat på den senaste politiska trenden så länge den gett entusiasterna "rätt" magkänsla. Strömberg beskriver i sin bok exempelvis hur Miljöpartiet avundsjukt sneglade på den energi som lyfte Feministiskt Initiativ för två år sedan.
MP ville med på det jämställdhetspolitiska tåget. I det ingick att lägga tyngdpunkten på kritiken av den vita, manliga CIS-normen. Normkritik och mångfald skulle genomsyra Miljöpartiet. Det lät ju så progressivt. MP ville inte bara följa den tidsanda som F! slagit mynt av, man ville leda den. Med ett starkt SD i valrörelsen var allt bäddat för en perfekt politisk dramaturgi.
Men med mångfaldsvurmen följde sveket mot de liberala idéerna. I stället för emancipation av alla individer, oavsett härkomst, reducerades människor till ”representanter” för ett eller annat kollektiv. Med Miljöpartiets normkritik följde en maktanalys som var lika stelbent som den var skadlig för partiet. Turerna kring Mehmet Kaplan och Yasri Khan vittnar om Miljöpartiets vilsenhet i den maktkritiska skogen. MP hade inte tydligt och i god tid besvarat frågan om konservativa, patriarkala och religiösa idéer ingick i partiets idé om kritik mot majoritetens norm.
Haverierna under våren illustrerade inte bara hur ett parti i evig opposition agerat när det tagit sig an uppdraget att förvalta regeringsmakten. Det har även blivit tydligt vilket skralt ideologiskt fundament MP vilar på. Partiet har varit positivt till allt som varit gott, emot allt som varit ont. Mångfald, så länge rätt kvot av invandrare uppfyllts. Normkritik, men bara mot en vagt formulerad majoritetsbefolkning. Det räckte säkert när man skulle imponera på en del unga väljare men knappast i rollen som regeringspartner.
MP:s inställning, att till vilket pris som helst sitta kvar i regeringen, har syftat till att bevisa att partiet är regeringsdugligt. Men snarare har motsatsen framträtt. Den här insikten saknas inte bland miljöpartimedlemmarna. Det är, som Strömberg beskriver i sin bok, ett gammalt dilemma inom partiet - verka från en oppositionsställning eller söka sig till makten?
Det finns de som vill att MP återvänder till en oppositionell roll, samt de som hävdar att politisk påverkan kräver att man sitter i regeringen. Vilka som vinner den här striden kommer avgöra partiets framtid. Med Fridolin och Romson vet miljöpartisterna i varje fall att de har en duo som kan tänka sig att göra precis allt för att undvika att återvända till oppositionsrollen. Miljöpartiet blev till slut som de andra.
