Storbritanniens premiärminister David Cameron organiserade i början av maj ett toppmöte om vikten av att bekämpa korruption. Politiska ledare från ett fyrtiotal länder deltog tillsammans med forskare och aktörer från olika organisationer som är involverade i kampen mot korruption.
I sitt inledningsanförande skräder Cameron inte orden utan hävdar att korruption måste ses som ett av de värsta gisslen som mänskligheten måste tackla – en slags politikens cancer som sakta men obönhörligt fräter sönder länder, utarmar demokratin, drar pengar undan sjukvård, utbildning och infrastruktur och driver människor i länder som Afghanistan till att stödja terrorism. Ett konkret resultat från mötet är ökade rättsliga möjligheter att komma åt de pengar som genereras från korruption.
Det är svårt och framförallt alldeles för tidigt för att kunna säga om ett toppmöte av detta slag kan leda till något. De flesta mätningar av graden av korruption i olika länder, som nu gjorts i drygt tjugo år, visar knappast på någon generell förbättring världen över. Det finns länder som kraftigt lyckas minska sin korruption men det finns också länder där den av allt att döma ökat kraftigt.
Det finns naturligtvis inga länder som är befriade från korruption, något sådant vore lika sannolikt som ett land utan kriminalitet. Men liksom vad gäller graden av brottslighet så varierar graden av korruption kraftigt mellan olika länder och delvis också om man jämför regioner inom länder.
Två saker gör korruption svårt att bekämpa. I djupt korrupta länder är det ofta den politiska ledningen som tjänar mest på att korruptionen fortgår. Det innebär att den aktör som skulle kunna genomdriva effektiva åtgärder mot korruptionen inte har några incitament för att göra detta.
Det andra problemet är att korruption ofta har formen av vad som kallas en social fälla. De flesta poliser i en korrupt poliskår (typ Mexiko) kan visserligen inse att korruptionen skadar både dem själva och deras samhälle men det lönar sig föga att vara den ende som väljer att agera hederligt. Eftersom aktörerna saknar förtroende för att de flesta andra är beredda att agera hederligt blir de mentalt inlåsta i en för dem alla dålig situation.
Givet de många rapporter om korruptionens utbredning, svårartade effekter och hur svårt det är att bekämpa detta fenomen är det som samhällsforskare lätt att bli pessimistisk. Efter att ha sysslat med detta problem i snart femton år menar jag att det finns viss anledning till optimism.
För det första har korruption från att ha varit närmast en tabubelagd och helt ignorerad fråga (inte minst inom den svenska biståndspolitiken och forskningen om utvecklingsländer) under de senaste fem-sex åren kommit att få en central roll inom båda dessa fält.
Min generation samhällsforskare (födda på 50-talet) gick t ex igenom hela vår utbildning utan att detta problem ens omnämndes. För det andra visar forskningen att människor i svårt korrupta samhällen inte internaliserar korruption som något acceptabelt. Tvärtom tar de i allmänhet starkt avstånd. De deltar i korruption för att de ofta inte har något val – de flesta av oss skulle betala läkaren en muta om det var enda sättet att få sjukvård till våra barn.
För det tredje har lagstiftningen skärpts i många länder. För tjugo år sedan kunde företag i västvärlden göra avdrag för kostnader för de mutor de betalat, nu kan de straffas och de kan straffas hårt. För det fjärde har FN år 2005 antagit en konvention mot korruption som nu har antagits av mer än 150 länder. Konventionen är än så länge okänd och tycks sakna betydelse.
Men så var också fallet med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som antogs 1948. I flera decennier var den ett betydelselöst papper som ingen i princip brydde sig om. Men så under 1980-talet ändrade sig detta och människor i Östeuropa, Afrika och Latinamerika började kräva att deras regeringar som skrivit under konventionen också skulle leva upp till den.
Det är inte omöjligt att den ökande medvetenheten om korruptionens starkt negativa inverkan på i princip alla standardmått som används för att mäta mänsklig välfärd innebär att vi kan vänta oss en likartad utveckling. När BBC för några år sedan gjorde en omfattande opinionsundersökning där de tillfrågade människor i tretton länder vad de ansåg var det viktigaste samhällsproblemet, kom korruption på första plats, före fattigdom, arbetslöshet och miljöproblemen. Även om den nu har övergått i höst, började faktiskt den arabiska våren med en protest mot korruption.
