Vid mogen ålder bör man väl inte förvånas över att uttryck används i debatten för att dölja något eller som rena okvädinsord. Men konstigt är det. Här är fyra exempel.
Civil olydnad: Om jag frågar vänner om hur de ser på civil olydnad, så nickar flera uppskattande. Det kan t ex vara rätt att gömma flyktingar som hotas av utvisning. Henry David Thoreau vägrade 1846 att betala skatt till regeringen eftersom den förde krig och tillät slaveri. Om jag då säger att det kan vara civil olydnad att skatteplanera som protest mot höga skatter, blir jag motsagd. Men i rättsstaten måste alla vara lika inför lagen. Vi kan inte låta somliga strunta i lagen och slå ner på andra som det passar oss.
Moralisera: Det är vanligt att säga att vi inte skall moralisera. Men om jag då påpekar att jag blir moraliskt indignerad över hur kvinnor i beroendeställning har utnyttjats sexuellt av manliga chefer, som metoo-rörelsen har visat, anser alla att det är rätt. Att förespråka moraliskt beteende är att tala för ett gott civilsamhälle. Vi skall moralisera!
Populism: Definitionen av populism anses vara att komma med ständigt samma enkla lösningar på mycket komplexa problem. När jag påpekar att EU-etablissemanget i Bryssel tenderar att ha samma svar på frågor om finanskris i Irland, massarbetslöshet i Grekland och flyktingproblem, nämligen ”more Europe” och alltså tydligen är populistiskt, blir mina, oftast EU-vänliga, vänner mycket indignerade. Men intellektuell debatt förutsätter rimlig enighet om definitioner.
Nationalism: Nationalism blir nu för varje månad alltmera ett skällsord, lika fult som populism och snart lika fult som rasism. Men vi stödde väl alla den nationella frigörelsen av kolonierna under 60-talet och 1990-1991 var vi många som stod på Norrmalmstorg i Stockholm varje måndag klockan tolv och demonstrerade för de baltiska folkens frihet. Efter morden i Paris i januari 2015 på Charlie Hebdos redaktion och i en judisk butik demonstrerade två miljoner fransmän dagarna efter. Marseljäsen dånade för att uttrycka nationell sammanhållning över religions- och klassgränser.
Efter IS-morden i Köpenhamn en dryg månad senare samlades bortåt 30 000 danskar på Gunnar Nu Hansens Plads för att minnas de båda mördade (varav en jude som obeväpnad vaktade utanför en judisk konfirmation). I sitt tal sa statsministern Helle Thorning-Schmidt: ”Vi står sida vid sida, judar, kristna och muslimer. Vi står tillsammans som danskar!”. Uttalandet möttes av rungande applåder.
Det inte är nationalism och nationalstater som leder till konflikter och krig i dagens värld utan religiösa och ideologiska motsättningar.
Så varifrån kommer motviljan mot nationalstaten och nationalismen? Från två håll, menar jag. EU-etablissemanget i Bryssel finner att nationalstaterna står i vägen för utvecklingen mot ett centralstyrt federalt EU och storkapitalet finner att nationalstaterna står i vägen för total globalisering. Låt oss då debattera detta öppet i stället för att använda ordet nationalism som ett okvädinsord.
