Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild: Ernst Henry photography
Bild: Ernst Henry photography

Lundgren: Nationalism på gott och ont

Våra politiker, ledarskribenter och kulturknuttar bör ta med några böcker om nationalism på semestern, så att vi kan få en kvalificerad debatt i ämnet i stället för dagens klichéprat. Bilden av nationalism måste nyanseras anser ledarsidans gästkolumnist Nils Lundgren.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.


Ordet nationalism har haft en negativ innebörd för västvärldens politiska elit efter andra världskriget. Martin Ådahl, chefsekonom Centerpartiet, framförde nyligen kraftfull och välmotiverad kritik av Trumps protektionism och förakt för multilateralt ekonomiskt samarbete och prisade den frihandel som har ökat världens välstånd så enormt. Men i artikelns slutmening står det ”… det är dags att inse hur högt nationalismens pris är …” (SvD 14/6). Här är det alltså självklart att nationalism innebär protektionism och förakt mot internationella avtal.

Forskningen om nation och nationalism är omfattande, men politiker och andra opinionsbildare tycks inte känna till den. Nationer finns egentligen inte och nationalstaten är en relik utan framtid; så låter det i debatten. I Bryssel säger man att Europas nationalstater måste avskaffas och bli en federal stat med en halv miljard medborgare som kan delta i framtidens maktkamp mellan Kina och USA.

I Davos säger man att storföretagen måste befrias från nationalstaternas politiska styrning och kunna verka fritt i en globaliserad kapitalism. Nationen och nationalstaten angrips från två håll. Problemet för angriparna är att en nation (ett folk) är en gemenskap som är svår att avskaffa. En nation finns därför att människor uppfattar sig som en nation. Vi känner större gemenskap och solidaritet med det egna folket än med andra folk.

Rika länder försöker avsätta en procent av BNP för bistånd till fattiga folk, men når sällan upp till målet. Däremot avsätter de mellan tjugo och femtio procent av BNP för att säkerställa vård, utbildning, inkomstutjämning, infrastruktur, lag och ordning, och så vidare för det egna folket. Detta är naturligtvis nationalism. Vi gör skillnad mellan medlemmar av det egna folket och andra människor i världen.

Är det då ett brott mot principen om alla människors lika värde att göra sådana skillnader? Nej, det är inte konstigare än att jag står närmre mina egna barn än andra barn och självklart anser att det är min uppgift att under uppväxten ta ett ansvar för mina som jag inte kan ta för andra barn.

Nationalism i meningen en stark gemenskapskänsla och solidaritet med den egna nationen är inte i sig föraktlig eller oetisk, men nationalistiskt motiverade handlingar och beteenden kan naturligtvis vara det. När Donald Trump bryter avtal och underminerar det multilaterala system som har legat till grund för efterkrigstidens framgångar är det föraktligt och oetiskt, men det är inte argument mot nationalism.

Familjebildning medför i en del fall kvinnoförtryck, tvångsäktenskap och hedersmord, men vi drar inte därför slutsatsen att familjebildning bör avskaffas och ersättas med ett Skinnerinspirerat Walden two. Och individens frihet medför inte bara ett bättre liv för de flesta utan också misslyckade liv, brottslighet och drogmissbruk. Vi drar inte slutsatsen att individuell frihet bör avskaffas.

Våra politiker, ledarskribenter och kulturknuttar bör ta med några böcker om nationalism på semestern, så att vi kan få en kvalificerad debatt i ämnet i stället för dagens klichéprat. Klicka på författarna Lars Trädgårdh, Sverker Sörlin, David Goodhart och Paul Collier!
 

Mest läst