I den mån Sverige har en nationalskald nuförtiden så är det Ulf Lundell. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet. Här, där de inte ens längre kan dela ut ett nobelpris, än mindre bilda regering, skulle vi ha en (1) nationalskald när det finns så många braiga författare? Alla ska ha påsar!
I sin senaste bok ”Vardagar” gör Lundell annars just det som en nationalskald ska göra, sätter ord på våra förbryllade känslor inför det allt konstigare verkligheten. ”Vardagar” är en dagbok över hur författaren går omkring i sitt självvalda fängelse på Österlen, och med ett malande muttrande beklagar sig över sakernas tillstånd.
Han skriver rakt på sak, utan all den är jolligheten som de vanliga ängsliga skribenterna ofta har. Det här är text som inte är tänkt att vara fin uppläsning för kulturtanterna på Stadsbiblioteket, möjligtvis skrivna för Grabbarna Längst Fram, i den händelse de läser böcker. Lundell fick ett osannolikt genomslag med ”Jack” i mitten av sjuttiotalet. Det förbryllar honom själv, och han verkar inte inse att det var den boken som satte punkt för sextioåttarörelsens vänsterambitioner - och förde över en hel generation till självförverkligandets epok.
Vänsternissarna lämnades kvar på bokcafét när kidsen drog vidare för att satsa på sig själv. Att Lundell missar detta måste bero på att han har den där slags tondövhet som stora författare saknar. De förstår inte det för stunden politiskt korrekta. Han verkar vara lika bra på bry sig om vad samtiden betraktar som fint som han är på att spela munspel.
Men det är just det som är poängen, den som spelar riktig rock har också lite distortion i framförandet, annars lever den inte.
Det är därför han blev, som någon skrivit, feminismens spottkopp. Det är därför han inte blir finrummens författare. Utan får nöja sig med en stadig publik som behöver hans vägledning i samtidsförståelsen. Han klarar av att muttra både över nyliberalismen och islamism, utan en massa reservationer. Han ska inte läsas, tror jag, enbart som en nostalgisk fyrtiotalist som ser solen gå ner, ännu ett exempel på sossesveriges längtan tillbaka till Fylke.
Men det han bär fram är snarare melankoli, vilket är något annat. Och mer svåråtkomligt. Det är också den melankolin som sprider sig i landet. Dess svarta galla smetar fast vid allt. Bäst att fånga detta har högern varit, men även vänstern försöker spä på efter bästa förmåga.
Men de flesta melankoliska saknar ännu sin vuxne i rummet – den vi hoppas kunna ta oss bort från de terapiresistenta förnekarna, utan att vi faller i händerna på de populistiska agitatorerna. Min uppmaning är därför till alla som nu förundras över samtiden: Skit i nyhetsrapporteringen från den allt mer patetiska politiska scenen. Läs Lundell. Inte minst bör partiernas valanalysgrupper ägna honom en stund. Han säger mer än all statistik över förrymda väljare som ni kan stampa fram. Han har inte svaret. Men han ställer diagnosen så att vi kan börja leta efter en verksam terapi mot tillvarons hundar.
