Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Ljunggren: Socialdemokratin står inför ett vägval

Socialdemokraterna kommer behöva dra slutsatser av valet, oavsett om de behåller regeringsmakten eller tappar den. En, för många naturlig, vänstergir skulle missa skälet att partiet tappat så mycket de senaste åren, skriver S-märkte statsvetaren och gästkolumnisten Stig-Björn Ljunggren.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Socialdemokraterna går mot en valförlust som kommer att leda till en intensiv eftervalsdebatt, oavsett om regeringsmakten kan behållas eller inte. Här är några råd till partiets vänster om hur de bör kratta manegen för sin återkomst.

Min rekommendation är att fortsätta köra med det traditionella huvudspåret vid alla slags motgångar, vare sig de är personliga eller samhälleliga: Det är nyliberalismens fel! Det är partiets högervridning, triangulering och ovilja att höja skatterna som förlorat partiets position som solen på den svenska politiska himmelen.

Budskapet blir enkelt: Det är för att socialdemokraterna inte följt i fotspåren av radikaler som demokraten Bernie Sanders och Labourledaren Jeremy Corbyn som det blivit minus på mandatkontot. Dessa figurer har ju visat att vänsterpolitik faktiskt nästan kan vinna val. Upplägget kommer att vara oantastligt.

Orsaken till socialdemokratins sammanklappning kommer att läggas i historiska händelser, långt tillbaka. De skyldiga kommer att vara sådana som Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och Mona Sahlin. Och de som högg Håkan Juholt i ryggen.

Det som är bra med historiska förklaringar är nämligen att de kan användas lite hur som helst. Exempelvis går det att hävda, att om socialdemokratin inte genomfört nedskärningarna på 90-talet, räddat svensk ekonomi med brutala åtgärder riktade mot välfärdssystemet, och därmed knäckt förtroendet hos sina kärnväljare, då hade partiet förvisso förlorat makten, men idag stått starka eftersom folket då sluppit rösta på SD för att visa sitt missnöje.

Partivänstern bör också fortsätta att undvika att djupare motivera sin egen generösa inställning i flyktingfrågan, utan hänvisa till att de är mer mänskliga än räknenissarna som talar om volymer och ekonomi. Det humanistiska har varit ett trumfkort som slagit det realistiska.

Min rekommendation är att partivänstern använder den respit detta retoriska trix ger till att fortsätta odla frågan om ”klassamhället”. Det har lyckats så väl, att det nu anses fullt normalt att hävda att dagens svenska klassklyftor är ungefär som i slutet på 1600-talet.

Detta kan vara en möjlig väg för socialdemokratisk vänster att faktiskt bygga en mer permanent dominans. Men det kräver en annan hållning än att bara lyfta fram statistik som visar att det är synd om folk, att de rika blivit rikare, att det behövs högre skatter och mer bidrag.

Nej, sätt istället arbetet, själva insatsen för att hålla produktionen effektiv och mänsklig, i centrum. Fokusera på de välståndsbringande krafterna, inte omfördelningen. Produktion, inte konsumtion. Etik, inte ekonomi.

Därmed blir också ”arbetarklassen” alla som arbetar. De som kliver upp på morgonen och går iväg till jobbet. Genom att lyfta fram motsättningen ”närande-tärande” kan det gå att fånga upp mycket av det missnöje som gjort att svensk arbetarklass gått till högern.

Då skulle vänstern kunna fånga de folkliga dygderna om att vi ska göra rätt för oss. Och göra det möjligt även för vanligt folk att kalla sig vänster.