Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild: Ernst Henry photography 
Bild: Ernst Henry photography 

Ljunggren: Socialdemokraterna och Grindslanten

Socialdemokratin är ett parti som gått från att vara som tavlan "Grindslanten" till att bli en målning som heter "Gunga I En Båt". Folk vet inte vad partiet föreställer. Åtminstone inte när det gäller migrationspolitiken. Migrationsfrågan är extra viktig eftersom den blivit fokus för medborgarnas samlade frustration, skriver ledarsidans kolumnist Stig-Björn Ljunggren.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Grindslanten”, den berömda tavlan av August Malmström, visar några barn som slåss om ett korvöre, kan beskrivas som ”riktig” konst - till skillnad från ”modern” konst.  Grindslanten föreställer någonting. Medan en tavla där någon Picassokludd smetat ut lite färg på en duk, och döpt den till ”Gunga i en båt”, avbildar ingenting. 

Socialdemokratin är ett parti som gått från att vara en Grindslant till att bli en Gunga I En Båt. Folk vet inte vad partiet föreställer. Åtminstone inte när det gäller migrationspolitiken. Migrationsfrågan är extra viktig eftersom den blivit fokus för medborgarnas samlade frustration. Den vrede som kokar ute i landet har där en projektionsyta som heter duga.

Människor samlar nämligen på sig en lång rad små förolämpningar och mikroskopiska vardagsproblem – och låter någon symbolisk fråga illustrera detta. En enskildhet blir den länk med vilken hela kedjan av irritationsmoment dras upp.

Det går att göra en omfattande lista på de små förolämpningarna - var och en har sin egen variant. Det är omöjliga amorteringskrav för bostadsköp, medan andra får sitt boende levererat på silverfat; nya galna parkeringsbestämmelser; politiska åtgärder mot miljöfarliga tips; svårigheten att använda kontanter; tåg som systematiskt slutat gå enligt tabell; ungdomsligor som hänger på stan; gruppvåldtäkter; böneutrop och burkor; regelbundna skjutningar; för mycket att göra på jobbet; MeToo-skandaler; tiggarna utanför affärerna; mediernas underrapportering av brottslingars etnicitet; usla pensioner; vårdköer; stenkastning mot blåljuspersonal; diselbilar som plötsligt ses som miljöförstörare istället för miljöräddare; hot mot sjukvårdspersonal, etc.

Och om migrationsfrågorna blir symbol för allt detta, vad har då socialdemokraterna att erbjuda? Socialdemokraterna såg först inga direkta problem med migrationen. De vägrade tala om en gräns för hur många flyktingar som Sverige kunde ta emot, och misstänkte tal om ”volymer” vara kryptorasism.

Vi bygger inga murar! ropade de ut, varefter de svängde, stängde gränsen, började tala om tuffa tag med en ovanligt kärv och grinig tonalitet. Varvid partiets aktivister och andra godhetsapostlar gick i taket och gjorde klart att partiledningen inte hade rörelsens stöd. Varvid partiledningen hummande genomförde flyktingamnesti. 

Till detta kommer att väljarna vet att socialdemokraterna vill fortsätta dela regeringsmakten med miljöpartiet, som inte kommer att släppa på sina krav på att vi så snart möjligt ska återgå till en generös migrationspolitik. Därmed står det klart att socialdemokraternas ståndpunkt i migrationsfrågan är tydligt otydlig. Den är mer som abstrakt konst, den föreställer ingenting och allting, beroende på betraktarens stämningsläge. 

Därmed söker sig också många socialdemokratiska väljare till partier som är Grindslantsmässiga och har ett tydligt budskap. Eller lägger sig på soffan för att avvakta att någon i partiledningen åter börjar peka med hela handen.

 

Mest läst