Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild: Ernst Henry photography
Bild: Ernst Henry photography

Ljunggren: En lättkränkt tid

Vi går mot ett samhälle där alla ska trivas i samtalen – till priset av att det blir en smula slätstruket. Det är minsta gemensamma nämnare som gäller, funderar ledarsidans kolumnist Stig-Björn Ljunggren.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det är en lättkränkt tid. Samhället ska passa alla. Det är minsta gemensamma nämnare som gäller. Snart blir det exempelvis förbjudet för oss gentlemän att röka cigarr utomhus eftersom det finns några som är svårt astmatiska och inte vill sätta sig någonstans där det inte röks. 

Och när jag nu protesterar mot detta får räkna med att bli pågrälad som egoistisk och ogin mot dem som har utmaningar här i livet. Detta kallas för ”nivellering” och innebär att vi får ett samhälle där alla ska trivas – till priset av att det blir en smula slätstruket. Alla i trafiken får anpassa sig efter den som kör saktast. Ty omkörningar hotar nollvisionen.
Det finns frågor vi inte bör ta upp på bättre middagar. Givna partykraschare är kungahuset, tiggeriförbud, judehatet bland invandrare från Mellanöstern och böneutrop. 

Känsligheten varierar. I vissa delar av landet laddar vargjakt bra. På andra ställen nödvändigheten att bygga trafikleder som motsvarar större städers behov. Israel och Palestina funkar däremot överallt, i hela världen, som festförstörare.
Det gäller att välja sina ord rätt.

Jag har själv trampat rejält i klaveret när jag i en tidning berättade att den socialdemokratiska kvinnoklubben hemma i byn kallade sig själva för ”hängbröstvänstern”. Kvinnoförbundsbossarna i Stockholm gillade inte detta utslag av folklig humor och det blev ett jäkla liv Tack vare denna fadäs blev jag dock inskriven i den legendariska boken ”Bevingade ord”.

En annan formulering som vi bör akta oss för är ”den nya folkvandringstiden”. Det påstås nämligen ”skicka signaler” som göder främlingsfientliga krafter. Den misstanken stärks hos personer som inte känner till att det funnits en historisk epok som kallas för ”folkvandringstiden”. 

Visst kan jag förstå att ord som neger eller lapp försvinner när vi tar itu med vår latenta rasism. Jag tycker till och med att chokladboll bör kunna sägas utan något flabbande. Däremot bör lappuggla få fortsätta heta så. För att inte tala om landskapet Lappland. 
Det som förr var utmärkta förolämpningar som ”horunge” och ”bonnläpp” är idag tabu. Däremot går det fortfarande bra att kalla Stockholm för Fjollträsk - och Nollåttorna som bor där kan benämnas ”99-or” (därför att de inte är helt hundra).

Och måste vi verkligen utmönstra ord som ”slampa” och ”horbock”? Visst, jag kan förstå om vi försöker hålla ett anständigt språk. Men jag har alltid hävdat – exempelvis till barnen – att det är ok att svära om det sker i kombination med ett i övrigt väl utvecklat språk. 

Själv svär jag som en borstbindare när jag är i TV. Men eftersom jag har kostym på mig är det ingen som klagar. Det är fler som gnäller över min primitiva slipsknut. Jag antar det inte är helt politiskt korrekt att beklaga att regeringskansliet inte längre benämner Sverige ”riket”, utan det ska heta ”landet”, eller rätt och slätt ”Sverige”. För övrigt är det inte heller politiskt korrekt att använda politiskt korrekt. Några har inbillat sig att det är uppfunnet av reaktionära högertotalitära elakingar i USA. Falskt, förstås. Men sådana tider lever vi i. 

 

Mest läst