Bild: Ernst Henry photograpy
Bild: Ernst Henry photograpy

Ljunggren: De orättvisa guldmedaljerna

LO försöker inte längre ändra på kapitalismen utan försöker hitta en metod att mjölka den kapitalistiska kossan så att den inte sinar. Alla vill vi ha en släng av den kapitalistiska sleven, skriver kolumnist Stig-Björn Ljunggren.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

När jag skriver detta har just Charlotte Kalla tagit ett silver efter att först tagit ett guld. Är inte det orättvist mot övriga skidåkare? Ska verkligen den som bärgat ett guld också kapa hem ett silver? Borde inte guldåkarna stå över så att övriga får en chans?

Nej, det vore förstås absurt. Men ändå är det en sådan märklig fördelningslogik som nu framförs från socialdemokrater sedan det larmats om att direktörerna tjänar minst 50 gånger mer än arbetarna. För att reda ut detta måste vi först konstatera att det inom socialdemokratin finns tre olika hållningar när det gäller jämlikhet. Den ena är den socialistiska varianten som vill avskaffa klassamhället. Alltså det som kallas ”kommunism” och kräver ett avskaffande av kapitalismen. Och gör människor i grunden jämlika.

ANNONS

Den andra accepterar kapitalismen - eller åtminstone marknadsekonomin - och nöjer sig med att ta hand om förlorarna och se till att alla kan ta sig till den position som motsvarar deras begåvning och ansträngning. Kalla det för ”socialliberalism”. Och mellan dessa två finns partiledningen som ombesörjer en kompromiss genom att prata socialistiska på interna partimöten – och ger det socialliberala budskapet utåt till väljarna, framförallt medelklassen.

Men vilken lösning förespråkar då LO och andra som klagar över att vinnarnas guldmedaljer blir allt större? Är det socialism? En ny samhällsordning? Eller ska vi ha kapitalismen kvar som förr? Fast guldmedaljerna lite mindre och jumbopriset lite större. Det vi kan konstatera att LO inte verkar vara beredda att med klasskampens traditionella medel återerövra en större del av företagens produktion.

De har istället valt att premiera anställningstrygghet framför en bättre löneutveckling. Genom att inte ta ut högre lön för dagen hoppas de att företagen på sikt ska överleva. Om kapitalismen utvecklas väl kommer dessutom fler att anställas – och därmed fler bli fackföreningsmedlemmar som betalar rejäl månadsavgift.

Men för att klara den ekvationen driver nu LO linjen att om de inte förhandlar fram en ökad andel av företagens vinster ska staten med skatter se till att direktörerna inte samtidigt berikar sig. Vad vi ser är en fackföreningsrörelse som inrättar sig som ”rentiär”.

ANNONS

De försöker inte längre ändra på kapitalismen utan försöker hitta en metod att mjölka den kapitalistiska kossan så att den inte sinar. De vill ha ränta på vad bolagen uträttar. Och stoppa andra från att ta ut mer än de själva tyar. Direktörerna ska erövra marknadsandelar, betala trygga löner och samtidigt inte skaffa sig själva en iögonfallande hög inkomst.

Egentligen har hela vårt samhälle blivit rentiärt. Kapitalisterna också, de står skamlöst i kö hos staten för att få sig tilldelat privilegier och fördelar. Alla vill vi ha en släng av den kapitalistiska sleven. Således. Några kommer att få chansen att ta fler än en medalj, åtminstone när det gäller idrotten. Medan de som erövrar guld på annat sätt får se till att inte visa upp sig så det sticker i förlorarnas ögon.

ANNONS