Liberalismen är en tom ideologi. Det är både dess styrka och dess svaghet. Den liberala ideologin fungerar utmärkt för att kritisera maktcentrering, förtryck och frihetsinskränkningar. Men den säger inget om vad som är gott i livet. Inte heller om man ska prioritera karriären, familjen eller sina fritidsintressen, eller om det är ett moraliskt påbud att sajna upp sig när man blir stoppad av Rädda Barnen mitt i shoppingrundan.
Liberalismen har helt enkelt inte så mycket att erbjuda människor i form av etisk vägledning, skriver teologen och kulturskribenten Joel Halldorf i sin bok “Gud: Återkomsten” (Libris). Han anser att liberalism är ett bra, yttre ramverk för politiken, men att den är “otillräcklig som etisk kompass”. Halldorfs tes är att religionen, som ger etisk och andlig vägledning i livet, har kommit tillbaka. Den moderna sekularismen och “satsa på dig själv”-ideologin har inte segrat. Det kan den nog aldrig göra. Ingen människa kan leva enbart för Black friday, löneförhöjning och Instagram-likes.
Det moderna samhället blir lätt ensamt. Kampen för individualism är nödvändig i ett hårt klassamhälle där den enskilda människans möjligheter att påverka livet är små. Men i dag, när självförverkligandet har blivit det högsta goda och där det alltid ses som en framgång att bryta upp från gemenskapen på hemorten och flytta till storstan, har liberalismen inte mycket att erbjuda.
Om det som Halldorf påstår - att Gud är på väg tillbaka och att den moderna individualismen har nått vägs ände - innebär det att liberalismen måste dö?
Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal varnar för den “charmiga” konservatism Halldorf står för. Ölmedal ser också människans behov av små gemenskaper, men uppmanar liberaler att se upp för Halldorfs mysiga anti-individualism. I stället måste liberaler formulera egna svar. Hon menar att liberalismen inte alls är tom på moralisk vägledning. Ta bara 1800-talsfilosofen John Stuart Mills berömda princip, som säger att det är tillåtet att göra vad man vill, så länge ingen annan tar skada. Den idén är i allra högsta grad en moralisk uppfattning om hur man bör handla.
Ölmedal har rätt i att Mills lära, liksom alla andra politiska filosofier, i grund och botten bygger på en uppfattning om rätt och fel. Men det är främst en teori om hur politiken bör utformas. Skadeprincipen är svårare att använda som moraliskt rättesnöre i vardagen. Den ger inget tydligt svar på frågan om jag har en moralisk plikt att skänka en slant till Rädda barnen i stället för att köpa en ny tröja. På så sätt är liberalismen tom, den har inga svar, om man inte menar att välgörenhetsorganisationen skadas om just jag inte skulle ge pengar. Det vore dock en alltför bred definition av ordet “skada”.
Men liberalismen måste inte dö för det. Kanske är det snarare så att Halldorfs kritik är ett sätt att rädda den. Det där med överdrivet självförverkligande har egentligen ingenting med liberalism att göra. Liberalism är en politisk ideologi som handlar om hur staten ska sköta sina uppgifter.
Problemet är att liberalismen lätt biter sig själv i svansen. Många liberala strider är vunna. Vi har lika rösträtt, skolgång för alla, lagar om jämställda löner och så vidare. Det har lett till att liberaler inte riktigt kan få nog.
För många av dagens liberaler ska ett individuellt synsätt inte bara genomsyra politiken, utan också människors privatliv. Det är därför så många liberala debattörer blev arga på DN-journalisten Greta Thurfjells kulturartikel där hon resonerade om att hon, i sitt privatliv, föredrar att ibland vara en lite konservativ “huskvinna”. Ur ett liberalt synsätt borde valet av livsstil vara upp till var och en. Men liberalism har slutat handla om politik. I stället har ideologin blivit ett livsstilsprojekt som säger att alla ska vara självständiga och helst entreprenörer. Vips, så har vi det samhälle Halldorf kritiserar, och som få blir lyckliga av.
Ju snarare liberaler inser detta, ju snarare kan liberalismen räddas. Lösningen är inte att staten ska bli anti-liberal. Staten och samhället är, som Halldorf skriver, inte samma sak. Det finns andra auktoriteter som kan rädda oss från vår självupptagna ensamhet genom att förespråka annat än “satsa på dig själv”. Kyrkan, universiteten, facket, kulturskapare, idrottsrörelsen, idédebatterna i tidningen - alla dessa institutioner formar vår kultur minst lika mycket som staten.
