Jan Björklund är nestorn bland dagens partiledare. Han efterträdde Lars Leijonborg på landsmötet 2007. I helgen som gick, tio år senare, blev han ännu en gång omvald. Utmanaren Birgitta Ohlsson avtackades och kandiderar inte till riksdagen nästa år. Men Björklund kan intepusta ut. Liberalernas partiordförande har visserligen svart bälte i att sitta kvar på tronen trots att partiet backat i val efter val. Inför nästa match om drygt tio månader ser prognosen knappast ljus ut.
I Björklunds första val som partiordförande, när han var utbildningsminister, fick FP7 procent och gick tillbaka något. Ytterligare fyra år vid makten innebar inget lyft. Resultatet i riksdagsvalet 2014 är det näst svagaste i partiets hela historia, endast 5,4 procent. I partiets egen valanalys konstaterades krasst: ”Folkpartiet var det parti som relativt sett minskade mest av alla partier mellan valen 2010 och 2014. Valresultatet är en stor besvikelse. Slutsatsen är att detta måste leda fram till ett förnyelsearbete.”
Sedan dess har det ständigt talats om förnyelse i partiet. För två år sedan bytte Folkpartiet namn till Liberalerna. Året därefter arkiverades partiets blåklintslogotype och ett stort L blev partiets symbol. Men partiet tycks ändå ha parkerat sig snäppet ovanför fyraprocentspärren enligt både SCB:s stora partisympatiundersökning i maj och Demoskops väljarbarometer för oktober.
Det är uppenbart, inte minst efter senaste landsmötet, att Liberalerna internt saknar en gemensam bild av vilket sorts parti man vill vara. Förslaget om förbud mot religiösa friskolor rann ut i en obegriplig mellanmjölkskompromiss, varken för eller emot. Gårdsförsäljning av vin och öl ska tillåtas men Systembolagets monopol måste samtidigt bevaras beslutade landsmötet. Slöja på småbarn är feministiskt förkastligt anser kvinnoförbundet men landsmötet vågade inte sätta ner foten och förbjuda. Kompassnålen snurrar och det är inte lättatt hänga med. För ett parti som gjorde ordet "tydlighet" till överideologi är man numera svensk politiks i särklass mest förvirrande parti.
Det lilla partiet är kluvet och olika falanger kräver sina köttben. Björklund delar ut dem och sitter kvar. För utomstående är det hela mycket förvirrande. Ett exempel är att samtidigt med försöken att desperat vinna tillbaka integrationsfrågan, som förlorades under Erik Ullenhags ministertid, gjorde Björklund högljudda uttalanden om att utvisningarna till Afghanistan skulle avblåsas i strid med Migrationsverkets rekommendation. Om integrationsfrågan ska återerövrasär det nödvändigt att ta upp den känsliga frågan om migrationens storlek men Björklund är väl medveten om att volym fortfarande är dynamit i partiet. Utspelet om afghanerna fick mycket riktigt stående ovationer av ungefär halva partiet, resten satt ner.
Den enda fråga där partiet sticker ut är den frustande EU-entusiasmen där man förespråkar ökad överstatlighet och euro. Knappast valvinnarfrågor. Tidigare har partiets paradgren varit försvaret och Nato-medlemskap men där är det numera trängsel. Liksom kring vurmande för skola, jämställdhet och integration.
Det är ingen lätt uppgift att navigera i farvatten där Moderaterna och Centern skickligt positionerat sig. Färgstarka Annie Lööf, inte Jan Björklund, uppfattats av många liberala väljare som den mest liberala partiledaren. Moderaternas nya golden boy Ulf Kristersson kommer locka socialliberala väljare som inte uppskattar Björklunds ständiga flirtande med socialdemokratin. Moderatledaren har en pålitlig borgerlig profil i kombination med ett omvittnat starkt socialt engagemang, inte minst sedan åren som socialborgarråd och socialförsäkringsminister.
I september rasade stödet för Liberalerna under spärren i Aftonbladet/Inizio. I den senaste mätningen för några dagar sedan uppgick stödet till endast till 3,3 procent. Det är det sämsta resultatet för partiet sedan mätningarna inleddes hösten 2014. Partiet skulle alltså inte komma in i riksdagen om det vore val nu.Mycket pekar på att Liberalerna är Alliansens nästa krisparti.
