När valdagen närmar sig är det naturligt att det politiska samtalet kretsar mer och mer kring de för väljarna mest centrala frågorna om arbetslösheten, välfärden och ekonomin.
Men det finns områden som aldrig hamnar på kvällstidningarnas löpsedlar eller lyckas toppa Rapports politiska reporterstjärnors agenda som också är enormt viktiga för väljarnas vardag. Aldrig förut har det lyssnats så mycket på musik som nu, aldrig tidigare har Sveriges folk sett 500 miljoner filmer om året, aldrig har så många läst böcker och tidskrifter om historia och varför världen blivit som den blivit.
Kulturen sätter ofta dagordningen och kraven för oss politiker. Jag är övertygad om att t.ex. jämställdheten inte hade blivit så självklar som den är om bara debattartiklar och anföranden i riksdagen hade drivit på, utan stöd av konst, litteratur och teater.
Tack vare konsten rasar för närvarande viktiga strider om yttrandefrihetens gränser i vårt land. Lars Vilks och Anna Odells utmanande konstverk har engagerat många människor och stimulerat vårt tänkande om konst, bilders makt och värden som kolliderar. Att kulturens yttringar på det sättet skakar om och påverkar samhällets självreflektion på djupet är oerhört väsentligt för ett lands utveckling.
Men lika viktig är kulturens vardagliga betydelse för var och en av oss som individer. Kulturen ger oss alla glädje och förströelse som vi varken kan eller vill leva utan. Den ger också redskap att tolka tillvaron, erbjuder en spegel att få syn på sig själv i och inblickar i okända världar. Den hjälper oss att se brister i samhället och problemen i våra relationer och vårt sätt att vara. Den gör oss till mer skärpta och krävande medborgare, och Sverige till ett mer kreativt land.
Kulturen är kort sagt oumbärlig för ett civiliserat samhälle. Därför bör ambitionerna höjas rejält. Kulturministern brukar säga att sänkt skatt är den viktigaste kulturpolitiska reformen. Jag har en helt annan åsikt.
Barn och ungdomar behöver mer och bättre möjligheter att spela musik och stå på scen, i alla delar av landet och oavsett föräldrarnas utbildning och inkomst. Musikskolorna har på många håll blivit så dyra att barn stängs ute. Och efter Jan Björklunds reformer prioriteras numera dessa ämnen ner under den ordinarie skoldagen.
Kulturarvet måste vårdas för att kunna bevaras för evigheten. Lågkonjunktur och arbetslöshet gör det perfekt att göra detta nu, men istället har kulturminnesvården skurits ner kraftigt. Sänkt skatt anses mer angeläget än att vårda vår historia. Särskilt viktigt tycker jag det är att snabbt ta vara på digitaliseringens revolutionerande möjligheter för arkiv och andra samlingar, som nu ofta ligger i träda.
Att tänka och skapa tar tid. Kärnan i konstnärligt arbete, kreativiteten, tankearbetet och den egensinniga blicken, rationaliseras inte för att det kommer nya apparater. Koncentration, tid och tystnad är lika nödvändiga som förr. Att se och förmedla andra perspektiv än de vanliga, vilket är konstnärernas uppgift och begåvning, förutsätter trygghet, frihet, mod och tid. Utan deras försörjning och rimliga villkor blir det inga filmer gjorda, inga böcker skrivna, inga låtar komponerade.
Kostnaden för kulturen är inte stor vid en jämförelse. En rejäl ambitionshöjning motsvarande några Afghanistanhelikoptrar skulle göra stor skillnad för det land vi vill bo i.