Köper du en hatt eller stol är det självklart att du blir ägare av objektet du inhandlat. Skulle du däremot köpa en digital hatt eller stol är det inte säkert att du äger koden som beskriver objekten. Du har betalat för möjligheten att, under vissa villkor, bruka den digitala hatten och stolen.
Många svenskar köper i dag spel digitalt via plattformar som Steam. Det är vanligt att det handlar om tusentals kronor per person som investerats i spel och kringprodukter. Med åren byggs enorma bibliotek av spel upp hos användarna.
Vad konsumenterna ofta glömmer är att de inte äger spelen. Vad vi i själva verket köper är licensen att under vissa omständigheter bruka spelet eller programvaran. Utvecklingen är lika logisk som den är effektiv. Strömningstjänster som Viaplay, Netflix och Spotify verkar efter samma system.
En liknande ordning gäller för plattformar som Facebook, Youtube och Twitter.
Vi äger inte det digitala innehållet vi skapar. Vi lånar bara en verkstad för att skapa innehåll som sedan ägs av verkstadens ägare.
Vi har under det senaste decenniet rört oss hastigt bort från att äga digitala kopior och plattformar som bloggar, till att leasa och producera digitalt innehåll inom slutna tjänster. Vi lever numera i ett digitalt leasingsamhälle.
Det är väl inget att uppröras över, tänker nog många. Det stämmer. Så länge det fungerar är det riktigt smidigt. Men ett leasingsamhälle där äganderätten är frånvarande för med sig en del nya problem.
Företag kan gå i konkurrs, deras servrar attackeras eller licensavtal tvärt ändras. Utbudet kan förändras, kringskäras eller beläggas med nya kostnader eller regleringar.
En prenumeration på en strömningstjänst är som att temporärt ges möjlighet att titta på innehållet i ett privat bibliotek, men utan att du får ta med dig något hem.
Ett leasingsamhälle är på grund av centraliseringen av datan mer sårbart än ett samhälle där kulturen ägs av många olika aktörer. Vi kan över en natt förlora rättigheten till böckerna vi köpt på Kindle eller innehållet i våra omsorgsfullt skapade Spotifyspellistor. Rättsläget är ännu mycket oklart.
Skulle man bryta ett användarvillkor hos en av distributörerna är man i stort sett rättslös. Stora ansamlingar av digitala objekt i spel eller digitala valutor är bara till synes ägda av användaren. Arv ska vi inte ens tala om. Licensen att bruka skivor, böcker, spel och filmer är nästan utan undantag ej överförbar.
Leasingsamhället väcker åter de offentliga bibliotekens roll i samhället. De kan agera krockkudde för de fall då digitalt innehåll från privata aktörer blir otillgängligt eller beläggs med landsbegränsningar.
Likaså kommer leasingsamhället på sikt ge upphov till en motreaktion, som redan i dag kan skönjas bland bolag som Good old Games som säljer digitala kopior utan digitalt rättighetsskydd.
Att inte äga materialet vi konsumerar är inte ett problem så länge ägaren av licensen sköter sig och levererar en bra produkt. Men i alla samhällen, inte minst de digitala där äganderätten är ett fåtal förunnat, är det på sikt till den enskilde individens nackdel.
