Idén om mänskliga rättigheter är ett ideal som få talar emot och många, med stor entusiasm, ansluter sig till. Och inte att undra på: vem vill ifrågasätta budordet om alla människors lika värde?
Men MR-idealismen är inte bara en civil religion vars överstepräster manar oss att öppna våra hjärtan och plånböcker. Även om MR till en början uppfattades mer som långsiktiga moraliska mål, har de med tiden blivit uttryck för politikens växande juridifiering. Prästerna får allt oftare samsas med advokater. MR-rörelserna har blivit en del av den rättighetsrevolution som svept över världen, med rötter dels i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, dels i FN-konventionernas växande anspråk på juridiskt bindande status.
Häri ligger det såväl möjligheter som problem. Den juridiska vändningen har fört mycket gott med sig. I demokratiska nationalstater har talet om ”alla människor” utgjort en retorisk språngbräda för kvinnor, arbetare, religiösa, sexuella och etniska minoriteter som mynnade ut i historiskt sett framgångsrika medborgarrättsrörelser.
Samtidigt visar den amerikanska medborgarrättsrörelsen att en överdriven tilltro till domstolarna kan leda till ett gap mellan folklig förankring och egna övertygelser. Det har lett till en ännu pågående motreaktion som skapat djupa splittringar i det amerikanska samhället. Om kampen för mänskliga rättigheter i alltför hög grad bygger på en rörelse från politik mot juridik kommer den folkliga revolten som ett brev på posten. Inte minst då MR-rörelserna likt miljörörelserna i viss mening är post-demokratiska; juridik och domstolar har kommit att ersätta opinionsbildning och rösturnor.
Därför är det viktigt att särskilja MR från de rättigheter vi har som medborgare i de nationella välfärdsstaterna. Dessa är ytterst av politisk karaktär, resultat av demokratiska processer som ger dem legitimitet och förankrar dem i en hållbar ekonomisk ordning enligt principen skatt in, rättigheter ut. MR är av en annan karaktär, där kopplingen mellan demokrati, skatt och (intjänade) rättigheter ersatts med en juridisk idealism som vetter mot religiös tro snarare än handfast politik.
I Sverige råder det en aningslöshet på denna punkt. Medborgerliga och mänskliga rättigheter framstår nästan som synonymer. De förra gäller inom landet, de senare handlar om att etablera globala normer och knuffa motsträviga regimer utomlands i rätt riktning. I dag betalar vi priset för denna begreppsförvirring. I en rapport som Civil Rights Defenders gav ut i december 2015 tycks man stundtals mena att internationella fördrag bör ha prioritet över nationell suveränitet, en uppfattning som inte är ovanlig bland MR-jurister.
I förlängningen skymtar en politisk moras där höstens flyktingkris bara är början. För att undvika denna krävs en större politisk och juridisk tydlighet baserad på insikten om att en realistisk internationalism måste utgå från nationell demokratisk legitimitet. Med Kant må vi sträva efter den eviga freden, men vägen går knappast via en juridisk aktivism i konflikt med den demokratiska folkopinionen.
Läs också: Ledarbloggen Välkommen som kolumnist!
