Kommer historiker 2050 att peka på hösten 2015 som en vändpunkt, kanske till och med som det ögonblick då den svenska modellen gick i graven? Det står en hel del på spel just. Sverige är ett land splittrat mellan två olika solidaritetsideal.
Det ena utgår från medborgarskapstanken. Som få andra länder lyckades Sverige institutionalisera den franska revolutionens paroll om frihet, jämlikhet och broderskap. Det svenska samhällskontraktet vilar på en synbart paradoxal blandning av sociala och individualistiska värderingar och ideal.
En nationell gemenskap – ”broderskap” – vars medborgare bejakar såväl social jämlikhet som individens frihet.
Det andra idealet är idén om mänskliga rättigheter (MR). Även detta ideal kan spåras tillbaks till den franska revolutionen och dess universalistiska strävanden.
Frågan för framtiden blir då i vilken mån dessa två solidaritetsideal kan samexistera och i vilken utsträckning de står i en nödvändig, grundläggande och stundtals brutal konflikt med varandra.
Kommer Sverige 2050 att förbli ett medborgarhem, som Per Albin Hansson uttryckte det i sitt berömda tal från 1928, eller kommer landet vara infogat i en post-nationell juridisk och politisk ordning där ”människor” ersatt medborgare som samhällets grundenheter. Och är detta något att bry sig om?
Entusiasmen för den post-nationella visionen delas av politiker, journalister och akademiker från vänster och höger. Normativt har MR-idealen blivit kvasireligiösa trumfkort som riktas mot de som anklagas för att vara ”nationalister”, ett begrepp som ofta kopplas till andra skällsord som ”främlingsfientlig” eller ”rasist”.
Här förenas MR-vänstern och libertarianskt influerade liberaler i sin avsky för gränser och ”exkluderande” nationalstater som hänger sig åt ”välfärdschauvinism”.
Vurmen för det postnationella, globala marknadssamhället skapar problem för de borgerliga partierna. Men internationalismen är framför allt en utmaning för socialdemokratin, vars ideal och vars egen historia är så intimt förbunden med just rörelsen bort från Internationalen.
Det svenska samhällskontraktet är i sin grund mycket enkelt: medborgare som arbetar, betalar skatt och därmed förtjänar sina sociala rättigheter. En kombination av ett nationellt solidaritetsprojekt och ett gigantiskt försäkringsbolag med det sociala medborgarskapet som ledstjärna.
Detta samhällskontrakt har också fortsatt stor legitimitet bland landets medborgare. En socialdemokrati som flörtar alltför mycket med postnationella MR-ideal riskerar att förlora sikten för att varken demokrati eller solidaritet i form av välfärdsstaten är möjliga utan en föreställning om nationell gemenskap. Nationalstat och medborgarskap förutsätter gränser och skillnader.
Tanken om alla människors lika värde som är grunden för MR-idealen står med andra ord i konflikt med medborgarskapsprincipen. Våra skyldigheter gentemot en fattigpensionär i Malmö är väsensskilda från de vi har för flyktingar från Syrien.
Detta kan låta brutalt men, som hösten 2015 visat, tjänar vi lite på att gräva huvudet i sanden och låtsas som om medborgarskap och mänskliga rättigheter är samma sak. All fungerande demokrati förblir än så länge nationell. Det är medborgare som röstar och betalar skatt. De kan förvänta sig att regering och riksdag agerar därefter.
Låt oss också notera att de postnationella MR-entusiasterna också i viss mån är postdemokratiska. Likt miljökämpar uppfattar de sig själva som både bättre informerade och med högre moral. De besitter globala och postnationella perspektiv. Och allt oftare avfärdar de sina motståndare som populister – så brukar man säga när folket röstar fel.
Vi vet vad som händer då – SD:s framgångar talar sitt tydliga språk. Men i stället för att attackera SD för att vara rasister borde man kanske ta upp kampen där de är som starkast: i sin nationalism.
Svaret måste vara att bejaka den medborgarpatriotism som varit Sveriges styrka. Som medförde att nazisterna på 30-talet förlorade. Och att folkhemmet blev ett demokratiskt medborgarhem, inte en rasistisk Volksgemeinschaft. Vi får se 2050.
FAKTA: #SVERIGE2050
Lars Trägårdh
Historiker och författare.
Professor vid Ersta Sköndal högskola.