Sverige idag verkar på många sätt vara ungefär lika stabilt som alltid, trots de stora problemen vi läser om och debatterar stup i kvarten. Visst, kriminaliteten kanske har gått upp litegrann, och polisens problem tycks oroväckande nog och kommunernas ekonomiska situation börjar i vissa fall se katastrofal ut. Men på det hela taget flyter det mesta på som vanligt. Saker och ting är kanske lite sämre, och i vissa fall börjar de bli mycket sämre, men på det stora taget är den svenska vardagen fortfarande lika, tja, vardaglig som förut.
När vi försöker föreställa oss hur framtiden kommer att se ut är det enkelt anta att saker och ting bara kommer fortsätta se ut som de gör nu, bara lite värre eller bättre. Jag tror dock det är ett riktigt stort misstag att tänka på det viset idag när det kommer till Sveriges framtid; historien är som bekant full av exempel på händelseförlopp som inte följer någon långsam, stabil mall, utan där utvecklingen tvärvänder eller exploderar snabbare än folk riktigt har koll på.
Ta den enorma bristen på lärare som förväntas drabba den svenska skolan på 2020-talet. Siffrorna varierar, men SKL:s prognos från förra året förutspådde ett rekryteringsbehov på 187.000 (!) nya lärare fram till år 2031. Här går det självklart att föreställa sig att bristen på lärare kommer att smyga sig på långsamt, med lite större klasser år för år. En tråkig utveckling, men fortfarande en vardaglig sådan.
Det finns dock ett alternativ till detta linjära scenario. Den svenska lärarbristen kommer troligtvis inte att vara jämnt fördelad över tid, och inte heller geografiskt över landet. Alltså: den dagen vi får en riktigt stor lärarbrist är risken tämligen stor att skolor med stora problem gällande våld och utanförskap kommer att stå allt mer utan lärare, samtidigt som de mer fungerande skolorna kommer kunna suga åt sig poolen av kvalificerad personal. Resultatet?
Skapandet av en permanent sorts etnisk underklass, som överhuvudtaget inte har praktiska möjligheter att lära sig hjälplig svenska. Denna underklass kommer inte ha någon som helst känsla av tillhörighet eller gemenskap med resten av landet, och kommer i praktiken att vara helt och hållet bidragsberoende, två faktorer som tillsammans är perfekta för att skapa hat och ressentiment åt båda hållen.
Visa mig den politiker som har någon som helst plan för att undvika utvecklingen jag skissade på ovan. Sverige är ett land där det visade sig att inga kommuner ens planerade för vad som skulle hända med deras ekonomi när det tvååriga etableringsstödet från staten tog slut.
Vi är just nu i ett läge där våra styrande försöker att undvika att tänka för mycket på framtiden, och istället bara hoppas att problemen ska lösa sig av sig själva, tids nog. Det är därför det är så farligt att förvänta sig att saker och ting om tio år kommer se ut som idag, fast bara sämre eller bättre. Vi vandrar just nu som nation ut i ett socialt och ekonomiskt minfält med ögonbindel på. Bli inte förvånad om saker och ting förr eller senare börjar att explodera på riktigt.
