Under söndagens val tog Venezuelas regim landet ett steg närmare att bli en fullfjädrad diktatur. Omröstningen handlade om att utse en grupp som efter regeringens instruktioner ska få mandat att skriva om landets konstitution för att öka regeringens makt.
Valfusket förväntades i söndags vara så stort att en majoritet av befolkningen bojkottade valet. Enligt regeringen var deltagandet runt 40 procent - troligtvis en kraftigt överdriven siffra. Detta trots att många offentligt anställda tvingades till vallokalerna för att inte förlora sina jobb eller matransoner.
Utöver en regering som vägrar lyda parlamentet, valfusk och korruption så är pressfriheten i landet kraftigt inskränkt. Oppositionella fängslas och militära tjänstemän mutas. En regering som vet att de sannolikt kommer ställas till svars den dag de förlorar makten skyr allt färre medel för att behålla den. Som oftast har demokratins tillstånd förvärrats i takt med att fattigdomen i landet, och därmed missnöjet med regeringen, ökat.
Vägen till träldom för Venezuela har pågått en längre tid men hastigheten har accelererat på sistone. Människor tvingas äta sopor och polis har instruerats att gripa sockerbagare som använder mjöl till fel ändamål (SVT 20/5). Den genomsnittlige medborgaren har i snitt tappat nästan 9 kilo i vikt det senaste året (SVT 17/5). Det låter alltmer som Sovjetunionen på 1930-talet
Många regimförsvarare, både i och utanför landet, försöker skylla på det låga oljepriset. Det kan möjligen förklara de minskade statliga intäkterna men knappast regeringens inkompetens på snart samtliga politiska områden. Situationen i landet är nämligen en direkt konsekvens av en genomgripande och konsekvent utförd planekonomisk och socialistisk politik.
Många år av hård kontroll och statligt övertagande av över 1500 privata företag har lett till att i stort sett ingen vill investera i landet. 2013 rankades det som det sjätte sämsta landet i världen att göra affärer med. Konservativa Heritage Foundation har i sitt index över ekonomisk frihet placerat landet näst sist på listan, bara Nordkorea är sämre. Den brist på konsumtionsvaror som följt har bemötts med prisregleringar vilket ytterligare minskat tillgången.
2013 gratulerade Jonas Sjöstedt (V) Venezuelas president Nicholas Maduro (och Venezuelas befolkning!) till valsegern på sin Facebook. 2015 skrev vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman att det kanske var dags att tänka om för dem som ropade diktatur (ETC 18/12).
Året därpå skrev Vänsterpartiets ordförande i Helsingborg att Venezuela smutskastades för att avleda uppmärksamhet från kapitalismens kris (Sydsvenskan 2/6 2016). I år fanns en banderoll i Vänsterpartiets första maj-tåg med texten "Venezuela är ett hopp". Gissningsvis sluts cirkeln snart med att det hävdas att det inte var riktig socialism - den här gången heller.
Det sägs att det är lätt att vara efterklok. Det stämmer förvisso, men det är trots allt bättre att vara efterklok än att vara efterdum. Planekonomi och radikal socialism har lett till samma resultat varje gång det testats. Det är dags att vi slutar försöka och att den svenska vänstern slutar heja på de försök som görs.
