Efter att skoldebatten länge har präglats av vinstfrågan har debattvindarna återigen vänt. Tillbaka är frågan om religiösa friskolors vara eller icke vara.
Debatten väcktes av gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) som nyligen uttalade sig om att det behövs en diskussion om huruvida Sverige ska ha religiösa friskolor.
Diskussion är alltid bra, men dessvärre tenderar den om religiösa friskolor att vara tämligen likartad varje gång den uppkommer. Dels utgår kritikerna från att skolan har en uppgift utöver undervisningen, nämligen att blanda barn och ungdomar från olika bakgrunder. Skolan ska bryta segregationen och integrera elever in i samhället, vilket enligt kritikerna skulle vara omöjligt med en skola som drivs av en religiös huvudman. Dels finns dem som menar att elever generellt ska skyddas från religionens skadliga inflytande.
Stoppar man bara in barnen i en sekulär och offentligt driven skola kommer de ut efter fullgjord utbildning som jämställda och goda samhällsmedborgare. Men riktigt så enkelt är det inte.
Alla skolor är skyldiga att följa skollagen som kräver en icke-konfessionell undervisning. Religiösa friskolor får inte statsbidrag om de stryker utvecklingsläran ur undervisningen eller på andra sätt påverkar undervisningen i en religiös riktning. Däremot kan en skolas inramning präglas av en religion, i form av religiösa kringaktiviteter. Det är alltså detta man med ett förbud vill ta bort.
Statens uppgift är att garantera att undervisningen håller måttet i alla skolor. Kanske behöver kraven stärkas eller kontrollen bli bättre, men att förbjuda vissa huvudmän gör inte att skolan håller en hög klass.
Det finns de huvudmän som inte lyckas skilja på undervisning och religiösa aktiviteter och de ska därför inte driva skolverksamhet. Men det finns bevisligen de som kan.
En skola som verkar mot segregation är en skola som ger elever relevanta kunskaper som tar dem vidare i livet. Det borde vara skolans huvudsyfte.
