Att inte planera för framtida eventualiteter verkar just nu vara något av en paradgren inom svensk politik. Tidigare i år, på denna ledarsida, påpekade Adam Cwejman att Sverige i princip avvecklat alla matlager (GP 16/6) . Blir det krig tar maten på hyllorna slut efter ett par dagar och därefter kan vi alla se fram emot en katastrofal svält i landet lätt och lagom.
Är detta ett avlägset scenario? Möjligtvis, men världen förändras ju som bekant. Idag vill jag dock sätta fingret på ett annat, mycket mer närstående scenario, något som vi alla också tycks ha "glömt" att planera inför.
De senaste årens invandring har och kommer att kosta enorma summor pengar. Kanske är det fortfarande "kontroversiellt", eller att "göda fel krafter" att påpeka detta. Nu kommer nog de flesta ihåg att frågor om kostnader länge ansågs som ganska ohövligt att tala om i detalj, vilket gjorde att de flesta anlade en attityd där finansieringen av våra antaganden liksom skulle gå ihop automatiskt. Vi behövde inte ens tänka på finansieringen överhuvudtaget, sådana tankar gödde bara mörka krafter. Bättre då att tiga, och låta allting lösa sig självt.
Resultatet har blivit att de senaste årens humanism, där vi pytsar stora summor till nyanlända och förser dem med bostad och språkträning och fickpengar, i någon mån faktiskt blivit beroende av att vi kontinuerligt norpar pengar från de mest utsatta av våra svenska medborgare, alltså: Narkomaner, folk med grava funktionshinder, pensionärer.
Detta har funkat, och Sverige har kunnat fortsätta vara moraliskt och humanistiskt, för att dessa svaga grupper nämligen varit för svaga för att klaga. De har sällan haft styrkan att göra sina klagomål hörda och ingen - minst av allt vänstern - har egentligen brytt sig.
Problemet är att Sverige idag mycket väl kan stå inför en tämligen allvarlig kris på bostadsmarknaden. En sådan kris kommer, precis som fallet varit i andra EU-länder, slå otroligt hårt mot medelklassen i första hand. Utan stora statliga stödinsatser kommer många riskera hemlöshet och personlig konkurs. Likt både England och Grekland kommer soppkök allt mer frekvent besökas av alldeles nyligen lyckade personer, folk med en självbild av att ha "gjort allting rätt" och ändå hamnat där.
Svensk medelklass är inte svag. Svensk medelklass är inte tyst. Svensk medelklass kör man inte över så som man hittills faktiskt har kört över narkomaner och handikappade och pensionärer. Denna klass har hittills utgjort den svenska moralens väktare, därför att konsekvenserna av denna moral till stor del slagit mot andra grupper. Kommer denna klass verkligen att trotsa historien, att sätta moralen framför maten när väl den själv drabbas av kris? En hälsosam skepticism är nog på sin plats.
Att säkerställa den svenska medelklassens fortsatta levnadsstandard om eller när bostadsmarknaden brakar ihop kommer att kosta enorma summor pengar. Vart ska dessa pengar tas ifrån? Eller, för att spinna vidare på Cwejmans fråga: Vad kommer de ensamkommande afghanerna att äta, när svenska reklamare och statsvetare måste vända sig till frälsningsarmén?
