Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Kyeyune: Reaktionerna på Solnadomen är ett tecken i tiden

Reaktionerna på domen i Solna är är ett tecken på att svenskarnas digra lager av välmenande, godtrogna fördomar om Den Andre nu håller på att ta slut.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det är lite av en underdrift att säga att domen i misshandelsfallet i Solna fått en hel del uppmärksamhet från Sveriges opinionsbildare och politiker. Nyheten om domskälen som talade om målsäganden som kommande från en dålig familj och som menade att det var ett tecken på bristande karaktär hos en kvinna att vända sig till polisen med sina problem istället för att låta klansamhällets institutioner lösa saken, har vid det här laget dominerat mediebevakningen i ett antal dagar.

Man kan fråga sig varför det skulle behövas ännu en krönika på ämnet, efter att Sveriges samlade tyckarkår kastat sig över denna fråga med ivern hos en flock utsvultna lejon. Och ja, det mesta som behöver sägas har faktiskt redan sagts. Jag vill dock ta tillfället i akt och peka på varför denna incident i själva verket sätter fingret på samtidens och samhällsdebattens kanske största lögn.

Vi svenskar gillar att föreställa oss att konflikter mellan grupper – som etniska eller religiösa konflikter – till sin natur bottnar i vidskepelse, i att folk har fördomar om den andra. Om de bara kunde göra något åt fördomarna, är vi bergsäkra på, skulle deras konflikter aldrig bli konflikter. I den svenska världsbilden är botemedlet mot osämja eller hat i slutändan alltid upplysning, och ja, utbildning.

Detta är en lögn, och lögnen illustreras i all sin dystra dager av fallet i Solna. Det var Centerpartiets fördomar om Ebtisam Aldebe som gjorde folk så välvilligt inställda till henne. Det var fördomarna och vidskepligheten i tron att hon som ”representant” för en ”utsatt grupp” liksom nästan måste vara en bullbakande och fullt sympatisk liten tant Gredelin som gjorde att hon satt där som nämndeman till att börja med. Först nu, när det fina skimret av förutfattade meningar lyfter, som man inom Centern på allvar börjar ogilla henne, och ogilla henne nog att utesluta henne på direkten.

Häri ligger kruxet. I verkligheten fungerar konflikter nästan precis tvärtom mot: det är närheten till den andre, kunskapen om den andre, som är den riktiga etniska eller religiösa dynamiten. I Sverige har islamister rent generellt skyddats av en kvävande tjock filt av välvilliga föreställningar och fördomar. Ingen har liksom tagit dem eller vad de står för på allvar. Det är först när fördomarna släpper som stämningen blir hätsk på riktigt.

Eller varför inte ta den senaste kontroversen angående filmen ”Burka songs 2.0”, som ledarsidan skrivit om förut? Göteborg kommuns intentioner med att sponsra filmvisningen var ju knappast att jobba för spridandet av något sorts kalifat i Sverige. Antagligen trodde man helt enkelt att den konflikten som finns och som ibland symboliseras av burkan nästan måste vara något sorts missförstånd, och att om bara vi pratar med varandra och inhämtar andra (normkritiska) perspektiv, så kommer motsättningarna runt detta plagg att lägga sig.

Säg detta till Sara Mohammad eller Amineh Kakabaveh! Det är inte fördomar som driver dessa modiga kvinnors kamp, inte missförstånd eller en okunskap om vad saken gäller. Tvärtom: det är först när man lär känna burkan, som man på allvar börjar hata den.

Reaktionerna på domen i Solna är hursomhelst ett tecken i tiden. De är ett tecken på att svenskarnas digra lager av välmenande, godtrogna fördomar om Den Andre nu håller på att ta slut; det enda som finns kvar är eftertankens kranka blekhet, för att låna från Shakespeare. Därför går vi tyvärr mot ett hårdare och farligare samhälle än tidigare.

Mest läst